Gällande vårdprogram akut myeloisk leukemi (AML)

Fastställt av Regionala cancercentrum i samverkan 2016-09-13

16. Behandling av återfall

Om behandlingsmålet är palliation och återfallet är helt uppenbart (snabbt sti­gande LPK med tydlig blastökning) kan benmärgsdiagnostik vara överflödig. Benmärgsundersökning bör däremot alltid göras hos patienter där remissions-syftande behandling kan bli aktuell. Förnyad cytogenetisk undersökning rekommen­deras för patienter som är aktuella för sådan behandling, speciellt vid återfall inom mer än ett år efter diagnos eller om cytologi eller fenotyp avviker från bilden vid diagnos. Biobankning av leukemiceller vid återfall har ett stort värde för leukemiforskningen, särskilt om diagnosprover tidigare biobankats.

Patienter med återfall av AML har generellt en mycket dålig långtidsprognos med kort medianöverlevnad och få patienter botas (117). Gruppen är dock mycket heterogen och ett flertal faktorer har prognostisk betydelse. Patienter, även i högre åldrar, där tidigare remission varat ett år eller mer, har goda möjligheter att uppnå en ny remission (162).

Förutom patientens ålder är följande faktorer (ej rangordnade) särskilt viktiga för handläggningen (163):

    1. Föregående remissions längd
    2. Möjlighet att konsolidera en andra remission med allo-SCT
    3. Patientens aktuella status (funktionsstatus, komorbiditet)
    4. Sjukdomsbild vid återfallet (låg- eller högproliferativ)
    5. Cytogenetisk riskgrupp, inkl. ev. FLT3-ITD, vid AML-diagnos.
    6. Möjlighet att inkludera i klinisk studie

Hos patienter med mycket kort remissionsduration, speciellt om högriskcyto­genetik eller svår komorbiditet, är en rent palliativ vård ofta rimlig.

För övriga patienter kan ny induktionsbehandling ges, antingen med sikte på en allo-SCT, eller med förhoppning om en ny remission med meningsfull duration.

Förnyad remission kan uppnås efter konventionell behandling såsom den tidigare givna. Alternativt kan behandlingen modifieras utifrån önskemål om att introdu­cera nya läkemedel eller för att minska risken för kumulativ hjärttoxicitet. Exem­pel på tänkbara regimer är ACE och FA-Ida. Det är viktigt att summera tidigare antra­cyklinexponering för att värdera om alternativt hur mycket ytterligare antracycliner som kan ges.

Då CR2 generellt är kortare än CR1 bör ev. allo-SCT ske snarast möjligt efter uppnådd CR2. Om allo-SCT kan bli möjlig men någon donator inte är identifierad finns det ofta skäl att starta donatorsökning samtidigt som induktionsbehand­lingen inleds. Haplotransplantation kan här vara ett alternativ.