MENY

Gällande vårdprogram äggstockscancer

Fastställd av Regionala cancercentrum i samverkan 2015-06-04

14. Rehabilitering, understödjande vård och egen vård

Rehabiliteringsåtgärder bör ingå i de skriftliga individuella vårdplanerna. 

14.1 Löpande cancerrehabilitering

Cancerrehabilitering syftar till att förebygga och reducera de fysiska, psykiska, sociala och existentiella följderna av en cancersjukdom och dess behandling. Insatserna ska ge patienten och de närstående stöd och förutsättningar att leva ett så bra liv som möjligt.

Målet är att alla patienter med cancer och deras närstående ska få möjlighet till rehabiliteringsinsatser utifrån sina unika situationer, behov och egna resurser, vilka kan skifta under processen. Cancerrehabilitering innebär att se hela människan i sitt livssammanhang.

Exempel på rehabiliteringsinsatser kan vara

  • krisstöd i samband med utredning, diagnos, behandling och efter behandling
  • mobilisering och fysiska rehabiliteringsåtgärder för att återfå funktion efter kirurgi
  • insatser kan vara av social karaktär så som information om samhällets resurser
  • psykologiskt stöd och råd för att vara fysiskt aktiv i syfte att orka sina behandlingar och förebygga fatigue.

Fördjupad information om cancerrehabilitering inklusive bedömning och insatser finns i det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering. Där belyses även närståendes situation och behov av stöd, samt barn som anhörigas lagstadgade rätt till information och stöd då en vuxen i familjen är svårt sjuk.

14.1.1 Regelbunden behovsbedömning för patienter och närstående

Cancerrehabilitering är aktuellt under hela processen från misstanke om cancersjukdom och framåt. Behov av rehabilitering ska därför bedömas regelbundet. Patient och närstående ska återkommande få information om vilka rehabiliteringsbehov som är vanliga och vilka insatser som erbjuds. I patientens skriftliga vårdplan, Min Vårdplan, ska cancerrehabilitering ingå. Vissa rehabiliteringsbehov, till exempel lymfödem, kan vara behandlingskrävande livet ut.

Såväl patienter som närstående kan omfattas av rehabiliteringsinsatser. Närstående kan vara exempelvis partner, barn, förälder, syskon eller annan person som patienten anser sig ha nära relation till. Barn som anhöriga har en särställning då hälso- och sjukvården har en lagstadgad skyldighet att ge information, råd och stöd.

14.1.2 Grundläggande och specialiserad rehabilitering

All personal inom hälso- och sjukvård ska göra grundläggande behovsbedömningar och ge grundläggande insatser inom cancerrehabilitering. Vid mer avancerade behov ska patienten alltid erbjudas insatser från professioner med specialkompetens inom rehabilitering, exempelvis kurator, sjukgymnast, psykolog, arbetsterapeut och dietist. Även andra professioner som sjuksköterska, läkare och tandläkare kan arbeta specialiserat med cancerrehabilitering.

Vid avancerad sjukdom och i palliativ fas strävar man i dag ofta mot att patienten ska vistas i hemmet med stöd av de närstående och hemsjukvården så långt det är möjligt. Det kan många gånger vara positivt och innebära ett värdigt och fint slut för den sjuka, men kan samtidigt vara svårt och kravfyllt för de närstående.

14.1.3 Effektmål

I detta kapitel beskrivs rehabiliteringsåtgärder som är särskilt förknippade med ovarialcancer och dess behandling. Alla ovarialcancerpatienter och deras närstående ska få möjlighet till rehabiliteringsinsatser utifrån sina individuella behov. Implementeringen av vårdprogrammet ska leda till följande effektmål:

    1. Alla patienter med ovarialcancer samt deras närstående ska få information om cancerrehabilitering.
    2. Alla patienter med ovarialcancer ska återkommande bedömas av vårdgivare gällande behovet av cancerrehabilitering.
    3. I patientens skriftliga individuella vårdplan ska cancerrehabilitering ingå.
    4. Alla patienter med ovarialcancer som bedöms ha mer än grundläggande behov ska erbjudas kontakt med rehabiliteringsprofession för vidare utredning och åtgärder.
    5. Alla minderåriga barn med en förälder som har cancer ska särskilt beaktas vad gäller behovet av information, råd och stöd. Detta gäller även om en annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med har cancer.

Det är viktigt att beakta hela situationen, den fysiska, psykiska, sociala och existentiella.

14.2 Bedömningsinstrument

Memorial Symtom Assessment Scale (MSAS), är ett validerat utvärderingsinstrument där patienten självskattar sina symtom med avseende på svårighetsgrad, frekvens och hur mycket symtomet besvärar eller bekymrar henne (se bilaga 8). Grundinstrumentet innehåller 32 frågor. Vi har valt ut och översatt 10 av dessa frågor som är relevanta vid cytostatikabehandling. För att mäta både de akuta och de mera ihållande biverkningarna bör patienten fylla i instrumentet en vecka efter given behandling (akuta biverkningar) samt dagen innan eller samma dag hon kommer för behandling (ihållande biverkningar). När patienten regelbundet får självskatta sina symtom är det lättare att uppfatta utvecklingen av ett symtom och sätta in åtgärder samt utvärdera insatta åtgärder. För övriga bedömningsinstrument hänvisas till Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering. 

14.3 Psykosocialt omhändertagande

Att få diagnosen ovarialcancer är en traumatisk upplevelse för kvinnan och hennes närstående. Den påverkar familjeliv, samliv och kan leda till stora psykosociala påfrestningar. Vi har ansvar för att hjälpa patienten genom sin sjukdom och till att uppnå så god livskvalitet som möjligt, oavsett om det leder till bot eller lindring och död. Vi kan underlätta genom att ge kontinuitet, information och stödsamtal. För psykosocialt stöd vid ärftlig cancer, se avsnitt 4.2 Ärftlig ovarialcancer.

Det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering ger en god beskrivning av psykosocialt stöd och behandling vilket bör tillämpas vid ovarialcancer.

14.3.1 Diagnosbesked

Tiden mellan diagnos och behandling är en tid fylld av oro för patienten och de närstående. Oron kan minskas av att få både muntlig och skriftlig information.

Råd:

  • Utse och namnge ansvarig läkare och kontaktsjuksköterska.
  • Informera om kommande behandling och förväntad väntetid.
  • Informera om vart man vänder sig vid frågor.
  • Upprätta ”min vårdplan”.
  • Ta reda på om patienten har minderåriga barn som närstående.
  • Var lyhörd för kulturella aspekter som kan spela in.

Att på ett bra sätt informera sin patient om att hon drabbats av en cancersjukdom eller att hennes cancersjukdom recidiverat räknas till det svåraste inom läkarkonsten. Besked om diagnos och planerad behandling ska ges vid ett personligt möte av den ansvariga läkaren tillsammans med kontaktsjuksköterskan. Närstående ska, i den mån det är möjligt och patienten ger sitt samtycke, delta vid samtalet. Även om samtalet präglas av att läkaren lämnar ett besked till patienten så rör det sig om en dialog mellan individer. Lyhördhet för vilken information patienten önskar, får styra samtalet. Läkaren som ger cancerbeskedet och kontaktsjuksköterskan har ansvar för att patienten får ett bra psykosocialt omhändertagande.

14.3.2 Stöd

Kontinuitet på både läkar- och sjuksköterskesidan är av stort värde. Efter en tid accepterar de flesta kvinnor sin diagnos och ställer in sig på behandling. Det finns dock ett stort behov av stöd under den kommande behandlingstiden. Det är av vikt att patienten vid varje vårdtillfälle har möjlighet till ett enskilt samtal med en sköterska eller läkare.

En kurator ska vara knuten till varje avdelning eller mottagning som vårdar cancerpatienter. Skriftlig information ges patienten om hur kuratorn nås. Utifrån patientens behov och symtom kan paramedicinsk personal kontaktas, till exempel sjukgymnast, arbetsterapeut och dietist. De kan med allmän information och specifika råd ge patienten en behövlig känsla av att det finns lösningar där hon själv kan få kontroll över sitt liv under behandlingen.

14.3.3 Närstående

Närstående är oftast de som utgör det viktigaste stödet och tryggheten för patienten. Det är därför viktigt att göra dem delaktiga vid information och brytpunktssamtal. För att de ska kunna beredas möjlighet att delta i det palliativa skedet finns möjlighet till närståendepenning.

I de fall patienten har minderåriga barn måste de ha möjlighet att vara delaktiga under sjukdomstiden. Föräldrarna är oftast de som är bäst på att ge information som är anpassad till just sitt barns förmåga att förstå. De behöver vårt stöd för att tala med sitt barn om sjukdomen samt hantera barnets oro. De ska erbjudas att vid behov ha familjesamtal eller att barnen får tillfälle till enskilda samtal.

Läs mer i nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering, särskilt kapitel 10, Barn som anhöriga.

14.3.4 Recidiv

Då ovarialcancer är en sjukdom med hög risk för recidiv ska patienten veta vart hon kan vända sig vid oro eller misstanke om detta, även efter avslutade kontroller. Vid misstanke om recidiv tillkommer ytterligare en dimension av oro och ångest till följd av vetskapen om dess dåliga prognos och rädsla för tilltagande fysiska besvär. I samtal om risken att det är ett återfall och vad som då kan göras, ges patienten en möjlighet att förbereda sig på det värsta, samtidigt som andra förklaringar och möjligheter kan hållas öppna. Det är viktigt att patienten får besked så snart som möjligt även om det inte påverkar prognosen. Recidiv upplevs många gånger som den största krisen i sjukdomsförloppet med sorg och förluster.

När man avslutar antitumoral behandling på grund av progress under pågående behandling eller när biverkningarna av given behandling är för svåra i relation till effekten, måste patienten få känna att hon inte kommer att bli övergiven. Hon visas detta konkret genom tillgänglighet och kontinuitet. Det är av stor betydelse att visa respekt för patientens värdighet och integritet samt omsorg om närstående.

14.3.5 Brytpunktssamtal

Brytpunktssamtalet ska ses som ett samtal, en ”individuell planering”, där patienten och de närstående får adekvat information så att de kan uttrycka sina farhågor, önskemål och behov. Brytpunktssamtalet bör utföras av den ansvariga läkaren tillsammans med kontaktsjuksköterskan, och dokumenteras i patientens journal. Om den ansvariga läkaren eller kontaktsjuksköterskan inte finns tillgänglig vid detta samtal bör de ersättas med någon person som patienten sedan tidigare har en god relation till.

Definierade brytpunkter är

  • diagnosbesked
  • recidivbesked
  • avslut av antitumoral behandling på grund av progress
  • vård i livets slutskede.

Stöd till närstående omkring den döende patienten och till de sörjande under den första tiden efter dödsfallet bör ges av dem som vårdat patienten. De närstående bör erbjudas telefonsamtal under de första dagarna efter dödsfallet och ett uppföljande samtal eller besök 1–2 månader senare.

14.4 Lymfödem

Rekommendationer

  • Informera patienter som opererats med lymfkörtelutrymning om riskfaktorer för att utveckla lymfödem, tidiga symtom på lymfödem och var man kan få behandling för lymfödem, då lymfödem i ett tidigt skede är lättare att åtgärda och behandla.
  • I första hand rekommenderas egenvård och utprovning av kompressionsstrumpor. (⊕⊕⊕)

Lymfödem kan uppkomma efter lymfkörtelutrymning eller på grund av tumörspridning till en regional lymfkörtelstation [295]. Prevalensen för att utveckla lymfödem vid ovarialcancer är 21 % [295]. Lymfödemen kan uppstå alltifrån några månader efter operation till flera år senare. Tidiga tecken på lymfödem kan vara svullnad, trötthets-, tyngd- eller spänningskänsla i ett eller båda benen eller underlivet. Lymfödem till följd av kirurgi och onkologisk behandling innebär sällan några diagnostiska svårigheter men det är viktigt att utesluta andra orsaker till ödemet, t.ex. trombos, arteriovenös insufficiens eller hjärtsvikt.

14.4.1 Behandling

Lymfödembehandling utförs av lymfterapeuter som finns i primärvården och på många sjukhus samt rehabiliteringscentrum. Det är viktigt att söka hjälp så tidigt som möjligt då lymfödem i ett tidigt skede är lättare att åtgärda och behandla [508]. Samtliga patienter som opererats med lymfkörtelutrymning bör efter operationen informeras om riskfaktorer för att utveckla lymfödem, tidiga symtom på lymfödem och var man kan få behandling. Lymfödembehandlingen består av utprovning av kompression, instruktion och rådgivning om egenbehandling som fysisk aktivitet, hudvård och manuellt lymfdränage [509]. Om kompressionsbehandling och egenvård inte ger resultat finns annan behandling, t.ex. manuellt lymfdränage eller behandling med lymfpulsator. Sådan komplementerande behandling ges ofta dagligen i 1–2 veckor och kombineras med bandagering. Vad gäller övriga metoder som laser, LPG och kinesiotejp så finns det inte tillräckligt med evidens vad gäller minskning av ödemvolymen [510].

14.4.2 Kompression

Att använda kompressionsstrumpor minskar ödemvolymen [509] (). Kompressionsstrumpor för arm och ben finns i olika kompressionsklasser och i olika material vilka väljs beroende på ödemets storlek och omfattning. Kompressionen höjer trycket i vävnaden så att vätskeutflödet från de små blodkärlen minskar. Trycket ökar också återflödet från vävnaden in i lymf- och blodkärl. Vid lymfödem i vulva och ljumskar används speciella inlägg som ger extra tryck under kompressionsbyxan.

14.4.3 Vikt och fysisk aktivitet

Det är viktigt att hålla vikten inom normala gränser då övervikt är en riskfaktor för att utveckla lymfödem [511]. Det är också visat att fysisk aktivitet har många positiva effekter på kroppen och är viktigt i rehabilitering efter en canceroperation för att minska behandlingsrelaterade symtom som nedsatt styrka, kondition eller trötthet [512]. Det är viktigt att använda benet med lymfödem som vanligt trots svullnaden eftersom muskelarbetet påverkar blod och lymfflödet positivt. Flertalet studier visar att styrketräning inte ökar risken för att utveckla ett lymfödem eller att man med träning kan försämra ett befintligt lymfödem [513]. Benet kan tillfälligt svullna under aktivitet vilket beror på ett ökat flöde i det venösa och lymfatiska systemet, men återställs vanligen inom ett dygn.

14.4.4 Hudvård

Infektion är en riskfaktor för att utveckla lymfödem [511] (). En operation med lymfkörtelutrymning i buken kan innebära en ökad infektionsrisk i ena eller båda benen. Det är därför viktigt att hålla huden hel och mjuk med mjukgörande kräm. Det är också viktigt att rengöra småsår noggrant. Vid tecken på infektion, erysipelas (illamående, feber, rodnad, smärta, värmeökning, svullnad) bör patienten kontakta sin läkare för bedömning.

14.4.5 Manuellt lymfdränage

Behandling med manuellt lymfdränage har inte visat sig minska ödemvolymen [509] (), men kan enligt klinisk erfarenhet minska obehag, spänning och tyngdkänsla i vävnaden. Syftet med behandlingen är att transportera ödemvätska från områden med nedsatt lymfdränage till områden med normalt fungerande lymfkärl och lymfkörtlar samt mjuka upp ödem som blivit hårda. Behandlingen utförs med lätta strykningar och massagegrepp på huden.

14.4.6 Kirurgi

Bypassoperationer har som mål att återställa lymffunktionen genom att lymfkärl sys till vener eller genom lymfkärlstransplantationer. Effekten av dessa operationer anses bero på lymfödembehandling med kompression som ges före operation och i mindre grad på operationen i sig. Vid kroniska ödem med nybildning av fett har mikrokirurgi ingen effekt. Vid kroniska lymfödem med nybildning av fettvävnad kan kroppsdelen behandlas med fettsugning [514]. Dessa ödem har ingen eller minimal pitting (gropar bildas) när man trycker med tummen så hårt som möjligt på den svullna kroppsdelen. Efter fettsugning måste man använda kompressionsstrumpa dygnet runt. Vid lymfödem i könsdelarna (blygdläppar) kan man i uttalade fall avlägsna svullen vävnad kirurgiskt.

14.4.7 Egenvård

Råd till patienten:

  • Vid daglig användning av kompression behöver du förnya din kompression var tredje månad.
  • Håll huden mjuk och ren. Rengör småsår noggrant.
  • Var uppmärksam på rodnad, värmeökning, ökad svullnad, feber och smärta i det svullna benet.
  • Håll din vikt inom normalvärdet: BMI < 25.
  • Du kan med fördel ha det svullna benet i högläge när du vilar.
  • Undvik åtsittande resårer i kläder eller smycken som kan försvåra lymfflödet.

14.4.8 Riskfaktorer för lymfödem

  • Operation med lymfkörtelutrymning ().
  • Strålbehandling ([10].
  • Infektion ().
  • Övervikt ().

Länkar

1177 

Svensk förening för Lymfologi 

14.5 Perifer neuropati

Rekommendationer

  • Utvärdera perifer neuropati inför varje behandling.
  • Patienter med smärtsam perifer neuropati bör erbjudas duloxetin. (⊕⊕⊕) 

Cytostatikainducerad perifer neuropati är en vanlig behandlingsrelaterad biverkan som inverkar på livskvaliteten. Förekomsten av neuropati är relaterad till cytostatikaregim, dos per behandling samt den kumulativa dosen, tidigare eller samtidig behandling med platinumpreparat, patientens ålder och neuropati av annan orsak. Mer än var tredje kvinna beräknas få neuropati och förekomsten är oftast högre hos de som får kombinationsbehandlingar som inkluderar platinum och taxaner. Symtomen börjar vanligtvis under pågående cytostatikabehandling men kan även förvärras efter avslutad behandling. I de flesta fall upplever patienten smärta, parestesier eller domningar i distala extremiteter. Oftast upplevs en kuddkänsla under fötterna. Vid påtaglig neuropati bör man överväga att sänka dosen eller byta till en alternativ behandling; se kapitel 9 Primär behandling.

En systematisk översikt av behandling för cytostatikainducerad perifer neuropati identifierade 48 randomiserade kontrollerade studier [515]. Översikten kunde inte identifiera något läkemedel eller kostpreparat med bevislig förebyggande effekt mot perifer neuropati. För patienter med cytostatikainducerad smärtsam perifer neuropati kan man försöka att behandla med duloxetin. Denna rekommendation är baserad på en randomiserad placebokontrollerad studie omfattande 231 patienter med sensorisk neuropati av minst grad 1 efter behandling med paklitaxel, andra taxaner eller oxaliplatin. Efter 5 veckors behandling med duloxetin (30 mg dagligen under 1 vecka efterföljt av 60 mg dagligen under 4 veckor) observerades en signifikant minskning av smärtfull neuropati jämfört med placebo [516]. Duloxetin finns registrerat för behandling av smärtsam diabetes neuropati. För kontraindikationer, försiktighet och interaktioner, se Fass.

Viss symtomlindrande effekt av smärtsam diabetesneuropati har observerats vid behandling med tricykliska antidepressiva (t.ex. nortriptylin) respektive gabapentin (antiepileptikum). Även om det vetenskapliga underlaget är begränsat vid cytostatikainducerad neuropati kan behandlingsförsök vara motiverat för selekterade patienter mot bakgrund av bristen på behandlingsalternativ [515].

14.5.1 Egenvård

Råd till patienten:

  • Vid behandling med paklitaxel finns risk för perifer neuropati.
  • Undersök regelbundet dina händer och fötter på grund av känselnedsättning.
  • Använd lämpliga skor.
  • Använd gångstavar vid balanssvårigheter.

14.6 Cytostatikautlöst illamående och kräkningar

Rekommendationer

  • Utför riskbedömning innan cytostatikabehandling.
  • Informera om antiemetikabehandling.
  • Utvärdera insatt behandling.

Olika cytostatikapreparat har olika benägenhet att framkalla illamående och kräkningar, så kallad emetogen potential. Första linjens behandling vid avancerad ovarialcancer är karboplatin och paklitaxel, en kombination som anses vara medelemetogen. Akut illamående och kräkningar inträffar inom de första 24 timmarna efter cytostatikabehandlingen och drabbar alla patienter som får en högemetogen cytostatikabehandling. Illamående och kräkningar som inträffar eller kvarstår efter 24 timmar definieras som fördröjt. Kulmen brukar inträffa 3–5 dagar efter behandlingen. Det fördröjda illamåendet är något svårare att behandla än det akuta illamåendet och kan kräva en kombination av flera olika läkemedel för att få en bra effekt.

Det är väl känt att karboplatin kan ge uttalade besvär med fördröjt illamående.

14.6.1 Riskbedömning

Innan cytostatikabehandlingen påbörjas ska patienten få muntlig och skriftlig information om antiemetikabehandling och en individuell riskbedömning bör göras. Ett riskbedömningsformulär finns på cancerfondens webbplats. Inför varje behandling utvärderas föregående antiemetikabehandling och justeras vid behov.

Riskfaktorer för illamående och kräkning vid cytostatikabehandling:

  • Kvinnor besväras oftast mer än män.
  • Tidigare graviditetsillamående.
  • Åksjuka.
  • Om patienten tidigare fått cytostatikabehandling och mått illa.
  • Om patienten själv förväntar sig illamående eller om patienten själv bedömer sig ha ökad risk för illamående.
  • Yngre patienter < 50 år.
  • Ångest och oro.
  • Dåligt allmäntillstånd.
  • Illamående vid narkos.
  • Stor tumörbörda framför allt i buken.

För antiemetikabehandling hänvisas till nedanstående länkar.

14.6.2 Komplementär behandling

Akupunktur är den komplementära metod som har utforskats mest i behandlingen av illamående och kräkningar vid cytostatika. För att akupunktur ska vara effektivt mot illamående bör den ges i förebyggande syfte.

14.6.3 Egenvård

Råd till patienten:

  • Ät små mål, men ofta, gärna varannan till var tredje timma.
  • Det är bättre att dricka mellan måltiderna än till maten. Mycket dryck och mat samtidigt spänner ut magsäcken och kan orsaka kräkningar.
  • Lite extra fett i maten är nyttigt, men undvik alltför fet mat om du mår illa och kräks. Det tar längre tid för sådan mat att lämna magsäcken.
  • Välj gärna energigivande drycker framför vatten. Klara drycker tolereras oftast bättre, till exempel juice, måltidsdryck och läsk.
  • Stekt mat ger matos som kan upplevas som obehagligt. Välj hellre kokt mat eller ugnsstekt mat eller kalla rätter. Använd köksfläkten och vädra före måltid.
  • Om det är möjligt, undvik att laga mat själv. Ha färdiglagad mat i frysen.
  • Vila efter måltiderna, gärna med huvudet högt.
  • Salt mat kan dämpa illamåendet. Prova ansjovis, kaviar, buljong, salta kex, popcorn och jordnötter.
  • Pröva att äta torr och knaprig mat som rostat bröd eller kex innan du stiger upp på morgonen.
  • Undvik stora måltider under behandlingarna och timmarna innan behandlingen börjar.
  • Ät bara när du själv känner att du vill ha någonting.
  • Om du känner att din normalportion är för stor, lägg bara upp hälften så mycket.
  • En del föredrar att i stället för vanlig mat äta lite lättare, till exempel filmjölk, fruktyoghurt, omelett, kräm, glass, smörgås, varm eller kall soppa.

Länkar

Slutrapporten: Utarbetande av evidensbaserade lokala riktlinjer för antiemetikaprofylax och ‑behandling vid cytostatikabehandling, strålbehandling och avancerad cancersjukdom samt riskbedömningsformulär.

Patientbroschyr

Riktlinjer för antiemetikaprofylax vid cytostatikabehandling på Onkologiska kliniken, Universitetssjukhuset Linköping

Antiemetikaschema RCC Uppsala/Örebro

14.7 Fatigue

Rekommendationer

  • Informera patienten och de närstående om cancerrelaterad fatigue.
  • Bedöm och utvärdera fatigue, enligt det nationella vårdprogrammet om cancerrehabilitering:
  • Upplever du någon trötthet?
  • Hur skulle du uppskatta din trötthet den senaste veckan, på en skala 0–10 VAS/NRS (Visuell Analog Skala/Numerisk Skala)?
  • Hur påverkar tröttheten dig i ditt dagliga liv?
  • Vid cancerrelaterad fatigue 0–3 på VAS/NRS: Lämna information om bakgrund och hanteringsstrategier.
  • Vid cancerrelaterad fatigue 4–10 på VAS/NRS: Lämna information om bakgrund och hanteringsstrategier samt om utredning och behandling av eventuella bakomliggande orsaker. Dessa kan vara smärta, anemi, depression, nutritionsproblem eller inaktivitet.
  • Personer med uttalad cancerrelaterad fatigue kan behöva ytterligare stöd. Överväg att ta kontakt med exempelvis fysioterapeut, dietist, arbetsterapeut eller kurator.

Fatigue är den trötthet som patienten kan drabbas av i samband med cancersjukdom och behandling. Det är en påfrestande, ihållande, subjektiv känsla av fysisk, psykisk, känslomässig och kognitiv trötthet eller utmattning som inte står i proportion till nyligen utförd aktivitet. Fatigue är vanligt vid ovarialcancer och inverkar negativt på patientens livskvalitet [517].

Det är viktigt att informera patienten och de närstående om fatigue samt att utvärdera, skatta och åtgärda symtom som kan påverka fatigue, såsom smärta, svårighet att sova och låga blodvärden. Behandlingen skräddarsys till varje patients individuella behov. Fysisk aktivitet är en åtgärd mot cancerrelaterad fatigue med dokumenterad effekt [518]. För övrigt hänvisas till nationellt vårdprogram om cancerrehabilitering och Cancerfondens broschyr om trötthet vid cancer.

14.7.1 Egenvård

Råd till patienten:

  • Försök att planera aktiviteter till den tid på dagen då du har som mest energi.
  • Prioritera lustfyllda saker; spara energi till det du vill göra.
  • Var fysiskt aktiv efter din egen förmåga.
  • Om du behöver vila under dagen, försök att ta flera korta stunder i stället för en lång.

 

14.8 Nutrition

Rekommendationer

  • Screena alla ovarialcancerpatienter i samband med in- och utskrivning på vårdavdelning eller i samband med mottagningsbesök för att bedöma risken för undernäring.
  • Kontrollera om patienten har
    • ofrivillig viktförlust (räknas som kraftig om patienten har minskat > 5 % den senaste månaden eller > 10 % de senaste 6 månaderna)
    • undervikt, d.v.s. BMI < 20 för vuxna patienter upp till 70 år, < 22 för patienter äldre än 70 år (BMI, body mass index, anges som patientens vikt i kg delat på kvadraten på patientens längd i meter)
    • ätsvårigheter, t.ex. aptitlöshet, sväljnings- och tuggproblem, illamående.
  • Om patienten har en av ovanstående faktorer är hon i riskzonen för undernäring och en åtgärdsplan ska snarast upprättas.
  • Patienter med nutritionsproblem bör träffa en dietist.

Nutritionen har stor betydelse för patienters fysiska funktion och välmående men också för faktorer som hur väl man klarar av att hämta sig efter den medicinska behandlingen. Att minska snabbt i vikt, vilket kan vara fallet i samband med vissa cancerbehandlingar, kan bli ett svårt problem och leda till många komplikationer.

Patienter med ovarialcancer drabbas ofta av nutritionsproblem som nedsatt aptit, smakförändringar, illamående, diarré och förstoppning i samband med sjukdom och behandling. Detta leder till minskat matintag och viktförlust. Bakomliggande orsaker till näringsproblem kan även vara smärtor, nedsatt allmäntillstånd, behandlingsupplägg och psykiska faktorer. Orsaken måste utredas och behandlas. För att förebygga och förhindra undernäring är det viktigt att identifiera riskpatienter och sätta in åtgärder. Viktförlust över 10 % för vuxna eller över 5 % för äldre (över 65 år) under de senaste 6 månaderna ska alltid påkalla uppmärksamhet vad beträffar näringstillståndet.

Den ideella föreningen ”Dietister inom onkologi” har en webbplats med bra råd och information till personal, patienter och närstående

14.9 Alopeci

Kontaktsjuksköterskan bör ordna att patienten får en perukremiss och informera om:

  • var patienten kan beställa peruk
  • att det kan göra ont i hårbotten när håret lossnar
  • att raka av sig håret innan det börjar falla kan vara ett sätt att uppleva kontroll
  • att håret växer ut efter avslutad behandling
  • att håret kan få annan struktur och färg när det växer ut.

Hårförlust (alopeci) är för många kvinnor med ovarialcancer den svåraste och mest fruktade biverkan av cytostatikabehandlingen. Den vanligaste cytostatikaregimen vid ovarialcancer, kombinationen karboplatin-paklitaxel ger totalt håravfall på huvud, ögonbryn, ögonfransar och den övriga kroppen. Vanligen inträffar detta efter den andra behandlingen men det kan också ske gradvis 2–3 veckor efter den första behandlingen. Håravfallet är temporärt och efter avslutad cytostatikabehandling växer håret ut igen. Kontaktsjuksköterskan bör förbereda patienten på hårförlusten och ge stöd då hårförlusten kan upplevas som mycket traumatisk [519].

Det finns begränsat vetenskapligt underlag för att nedkylning av hårbotten kan minska hårförlust då taxaner ingår i behandlingen [520]. Vid cytostatikabehandling utan taxaner är det vetenskapliga underlaget starkare för att nedkylning av hårbotten minskar håravfallet vid behandling av solida tumörer. Ytterligare studier av patientnytta, risker och kostnadseffektivitet behövs. 

14.10 Påverkan på hud och naglar

Hudceller påverkas av cytostatika. Huden kan bli torr och ibland uppkommer utslag och eksem. Utslagen är ofta reversibla och är framför allt lokaliserade till händer och fötter, men de kan även förekomma på armar, ansikte och bröstkorg. Dessa utslag ger ofta upphov till klåda. Under behandlingens gång kan även naglarna påverkas med reversibla symtom, till exempel förändring av pigment, ömhet, smärta samt nagellossning i form av sköra och skiviga naglar.

14.10.1 Egenvård

Råd till patienten:

  • Förändringar på hud och naglar kan uppkomma vid behandlingen.
  • Undvik parfymerad, uttorkande tvål.
  • Använd mjukgörande hudkräm och smörj in dig ofta. Dusch- eller badolja kan motverka att huden blir torr.
  • Hud och naglar kan bli extra känsliga för solljus. Du bör undvika att utsätta sig för alltför mycket solljus under behandlingen.

14.11 PPE, hand-fotsyndromet

Rekommendationer

  • Patienter som planeras få pegylerat liposomalt doxorubicin ska informeras om tidiga symtom och tecken på PPE samt betydelsen av att tidigt informera vårdgivaren vid symtom.
  • Informera patienten om egenvård.
  • Monitorera patienten avseende symtom och kliniska fynd på PPE.
  • Vid PPE:
    • gör behandlingsuppehåll till symtomen klingat av
    • reducera dosen inför efterföljande behandling
    • vid återkommande PPE, ta ställning till att avsluta behandlingen
    • ordinera analgetika vid smärttillstånd
    • ge fortsatt understödjande behandling.

Palmoplantar erytrodysestesi (PPE), eller hand-fotsyndromet (HFS), är en relativt vanlig biverkan av cytostatika. Vid ovarialcancer är pegylerat liposomalt doxorubicin (PLD) de vanligaste cytostatika som kan ge PPE.

En histologisk undersökning visar en patologiskt förändrad hud, främst framkallad av en toxisk effekt på basala keratinocyter och den övre hudens mikrokärl. Cyclooxygenas 2 (COX-2) överuttryck är en potentiell mediator för att utveckla PPE. Toxiciteten kan också bli förstärkt genom transporten av PLD via svett. De första symtomen på PPE är dysestesi och stickningar i handflator, fingrar och fotsulor och erytem, som kan leda till brännande smärta med torrhet, sprickor, fjällning, sårbildning och ödem. Handflatorna drabbas oftare än fotsulorna. PPE uppträder oftast under de första 2–3 behandlingarna, på grund av dess kumulativa effekt, men kan även uppkomma senare. Några validerade riskfaktorer för att utveckla PPE finns ännu inte förutom dosintensitet, vilken kan modifieras genom dosreduktion eller förlängning av kurintervallet. Randomiserade studier har visat att en dosintensitet av PLD på 10 mg/m2/vecka (motsvarande 40 mg/m2 var fjärde vecka) är effektiv och tolereras väl; graden av PPE är oftast mild–måttlig [521].

Det effektivaste sättet att undvika svåra PPE-symtom är en välinformerad patient som vet hur hon kan förebygga PPE och vilka symtomen är så att de kan upptäckas tidigt. Om patienten får symtom i form av mild rodnad (grad 1) ges understödjande åtgärder, men vid mer uttalad rodnad eller svullnad (grad 2) eller allvarligare symtom skjuts behandlingen upp till dess att symtomen klingat av. Dosen av PLD ska därefter reduceras. Om PPE återkommer trots detta bör preparatet utsättas [521].

En systematisk översikt och metaanalys har utvärderat den kliniska effekten av preventiva strategier av PPE [522]. Vare sig celecoxib (Cox hämmare), pyridoxin (vitamin B6) eller topikalt applicerad urea minskade risken för mild (grad 1) PPE. Däremot påvisades en signifikant riskreduktion av måttlig–svår (grad 2–3) PPE vid användning av celecoxib, medan pyridoxin och topikal urea inte påverkade risken. Antiperspirant behandling var inte heller effektiv.

Någon generell rekommendation för användandet av celecoxib kan i dagsläget inte ges. Preparatet är associerat med kardiovaskulära biverkningar och långtidseffekten är oklar. En större och blindad studie behöver konfirmera resultaten. Andra lovande förebyggande strategier inkluderar regional nedkylning vid PLD-infusion och lokalbehandling med kortikosteroider [522].

14.11.1 Egenvård

Råd till patienten:

  • Undvik mekanisk friktion av händer och fötter.
  • Undvik varmt vatten.
  • Undvik åtsittande kläder och skor.
  • Klä dig svalt.
  • Använd diskhandskar vid tvätt och disk för hand.
  • Håll huden mjuk och smidig med mild mjukgörande kräm.
  • Kontakta den behandlande enheten om du känner symtom på PPE.
  • Kalla hand- och fotbad kan förebygga och lindra besvär.

14.12 Kognitiv påverkan

Rekommendationer

Informera patienten och de närstående om att kognitiv påverkan kan vara en biverkan till cytostatikabehandling.

Studier har visat att 75 % av de patienter som behandlats med cytostatika upplevt kognitiva störningar under eller efter behandlingen [523]. För 35 % kvarstod denna biverkan i månader eller år efter avslutad behandling. De kognitiva förändringarna i samband med cytostatikabehandling är ofta subtila och förekommer inom olika områden av kognitionen såsom:

  • sämre förmåga att komma ihåg och bearbeta ny information, både muntlig och skriftlig
  • sämre förmåga att planera
  • minskad uthållighet
  • svårigheter att fokusera
  • lättare att distraheras av konkurrerande stimuli
  • sämre reaktionsförmåga.

Den ökade frisättningen av cytokiner har en neurotoxisk effekt och förmodas vara en av de faktorer som leder till kognitiv påverkan [524]. Även sänkta nivåer av östrogen påverkar kognitionen. Riskfaktorer för att utveckla kognitiva problem tros vara en genetiskt sämre förmåga att skydda cellerna mot giftiga ämnen och sämre förmåga att reparera DNA-skador.

Det har tidigare antagits att de flesta cytostatika inte passerar blod-hjärnbarriären. Senare studier med PET har dock visat att detekterbara halter av exempelvis cisplatin och paklitaxel fanns i hjärnan efter intravenös administrering.

Det finns ingen evidens för åtgärder som kan minska den kognitiva påverkan av cytostatika. Men rekommendationen är att patienten och de närstående informeras om att kognitiv påverkan kan vara en biverkan till cytostatika.

14.13 Sexuell funktion vid ovarialcancer

Sammanfattning och rekommendationer

  • Minst hälften av patienterna upplever sexuell dysfunktion efter behandling för ovarialcancer.
  • Riskfaktorer för sexuell dysfunktion efter behandling är inducerad prematur menopaus och sexuell dysfunktion sedan tidigare. Antidepressiva läkemedel i form av selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) kan bidra till nedsatt sexuell funktion.
  • Alla kontaktsjuksköterskor och behandlande läkare ska kunna samtala och undervisa enligt PLISSIT-modellens två första nivåer.
  • Östrogen för lokal och systemisk behandling kan förskrivas vid ovarialcancer.
  • Glidmedel och lokal östrogenbehandling kan lindra vid torrhet och smärta i vagina.
  • Ändrad sexuell teknik och sexuella hjälpmedel kan minska smärtan och förbättra stimuleringen vid sex.

Bevarad sexuell funktion är en viktig del av livskvaliteten efter cancerbehandlingen [525, 536]. Försämrad sexuell funktion är associerad med sämre livskvalitet hos canceröverlevare [527].

Det finns få studier som utvärderat sexuell funktion efter behandling för ovarialcancer. I den enda prospektiva studien med få patienter uppgav 55 % en försämrad sexuell funktion [528]. I retrospektiva studier anges att fler än hälften behandlade för ovarialcancer upplever minskad tillfredställelse med sin sexualitet och försämrad sexuell funktion [529-531]. Kvinnorna rapporterade minskad sexuell lust, smärta vid samlag, vaginal torrhet, minskad känsla i slidan och nedsatt möjlighet att få orgasm. Yngre och gifta kvinnor rapporterade i högre grad en försämring. Lustproblem och gensvarsproblem ökade efter cytostatika, likaså om behandlingen resulterade i prematur menopaus. I en studie var sexuella besvär associerade till lägre östrogena nivåer, trots HRT-substitution [531].

Många kvinnor med ovarialcancer som har ett aktivt sexliv före sjukdomen återupptar det efter behandlingen [532]. I en studie omfattande 232 kvinnor efter och under behandling för ovarialcancer hade 50 % varit sexuellt aktiva senaste månaden. Prediktorer för att återuppta sexuell aktivitet var yngre kvinna med partner efter avslutad behandling [530]. Bland de som inte återupptog sexuell aktivitet var 44 % utan partner. Andra hämmande faktorer var nedsatt lust, fysiska problem, fatigue och partnerproblem. 

14.13.1 Samtal om sexualitet

Det är viktigt att se kvinnan i sitt sociala sammanhang för att förstå vilka råd och vilken information hon kan bli hjälpt av. Samtalet kring sexualitet behöver inte vara svårt om man är van att ställa dessa frågor. Trots detta var det i en studie bara 25 % av läkarna och sköterskorna som diskuterade sexualiteten trots att de flesta trodde att behandlingen påverkade patienternas sexuella funktion [533].

Det är viktigt att inta en tillåtande och lyssnande inställning. Samtalet kan inledas med en diskussion om mindre känsliga områden för att successivt övergå till mer intima förhållanden. Vid ovarialcancer kan det t.ex. innebära att beskriva de gynekologiska organen och operationen. Inledningsvis bör frågorna vara öppna och så lite styrande som möjligt. ”Hur fungerar ditt sexliv? Många har haft frågor om/upplevt problem med sexualiteten när man haft ovarialcancer. Hur är det för dig?” Om patienten då berättar om sin partner kan behandlaren föreslå att han eller hon är med vid kommande samtal. Att tidigt i behandlingen visa en öppenhet kring frågor om sexuell funktion gör det lättare för patienten att vid senare dysfunktioner våga ta upp frågan [532]

14.13.2 Sexuell lust

Sexuell lust kan vid en cancerdiagnos påverkas av en mängd olika sociala, psykologiska och biologiska faktorer. Den sexuella lusten är en viktig del i den sexuella responscykeln där även partnerrelation och sexuellt gensvar samverkar [534].   

Kroppsuppfattning och sexualitet hör ihop. Förändringar i kroppsuppfattningen innebär att kvinnan känner sig fysiskt eller psykiskt förändrad. Upplevelsen av förändringen vid cancer har stor betydelse för självkänslan. Fysiska förändringar är inte nödvändiga för att en kvinna med cancer ska uppleva en förändrad kroppsuppfattning. Samtal kan hjälpa kvinnan att återfå normala känslor och normal kroppsuppfattning [535].

Även ångest och depression är faktorer som vid cancerdiagnos och behandling kan hämma den sexuella lusten och gensvaret [536]. Det bör samtidigt beaktas att vid antidepressiv medicinering med SSRI-preparat (selektiva serotoninåterupptagshämmare) rapporteras sexuell dysfunktion i 26–80 % omfattande minskad sexuell lust, gensvar och orgasm [537]. Om lusten försvunnit eller har minskat kan det vara ett problem i relationen. Sexuella problem före cancerdiagnosen är en riskfaktor för sexuell dysfunktion efter behandling. Likaså om våld eller övergrepp förekommit.

14.13.3 Sexuellt gensvar och upphetsning

Det finns inga studier som objektivt mätt påverkan på sexuellt gensvar p.g.a. nervskada vid extensiv ovarialcancerkirurgi. Närmast till hands är att se på studier vid rektal-, cervix- och blåscancer hos kvinnor där det har utförts en extensiv bäckenkirurgi [538, 539]. Vid dessa cancerdiagnoser tillkommer ofta preoperativ strålbehandling som förutom kirurgin kan skada de parasympatiska nervbanorna som styr genitalt blodflöde, upphetsning och gensvar. Omfattningen av kirurgi torde påverka risken för nervskada och därmed gensvarsproblematiken [540]. Vid misstanke om nervskada som orsak till gensvarsproblem kan olika sexuella hjälpmedel, vibratorer, som ger bättre stimulering prövas. Det finns ännu inga studier där man prövat PDE-5-hämmare eller testosteron på gensvarsproblem hos kvinnor efter cancerbehandling. 

14.13.4 Prematur menopaus

Kvinnor som hamnar i iatrogen menopaus efter sin behandling vid ovarialcancer kan p.g.a. östrogenbristsymtom få en försämrad sexuell funktion. Ofta blir de klimakteriella symtomen mer uttalade vid en hastig förändring av könshormonerna. Klimakteriella besvär medsvettningar och värmevallningar åtföljd av dålig sömnkvalitet kan sekundärt påverka den sexuella lusten via nedsatt stämningsläge [541]. Östrogen anses inte direkt påverka den sexuella drivkraften. HRT kan rekommenderas till kvinnor med prematur menopaus efter ovarialcancer upp till naturlig menopausålder [498].Östrogenbrist kan leda till torrhetsproblem och smärta i vagina och därmed svårigheter vid samlag på grund av bristande lubrikation. Lokal östrogenbehandling kan avhjälpa dessa besvär och är inte kontraindicerade vid ovarialcancer.

Ovarierna producerar både östrogen och testosteron. Vid en utslagen ovarialfunktion sjunker testosteronnivåerna till cirka hälften [542] vilket kan vara associerat till sexuella problem och nedsatt psykologiskt välbefinnande [543]. Testosteron är ett viktigt könshormon för det sexuella intresset och genitala gensvaret vid sexuell upphetsning [544]. Symtomen vid testosteronbrist är bl.a. nedsatt sexuell lust och gensvar [545].

Huruvida testosteronbrist är en bidragande faktor till sexuell dysfunktion vid ovarialcancer är inte studerat. Ett flertal studier har däremot visat en förbättrad sexuell funktion med testosteronbehandling hos kvinnor med en sexuell dysfunktion men utan cancer [544]. Testosteronbehandling är i dag enbart godkänt till kvinnor med symtom på testosteronbrist efter ooforektomi. I den enda randomiserade behandlingsstudien med testosteron efter cancer som finns fann man ingen förbättring vid behandling av 150 kvinnor jämfört med placebo avseende sexuell funktion. Dock var det en blandning av olika cancerpatienter och ej validerade frågeformulär. Ytterligare studier behövs inom området.  

14.13.5 Infertilitet

Unga kvinnor utan barn som p.g.a. behandling för sin ovarialcancer hamnar i en prematur menopaus med infertilitet kan ha ökad risk för psykologisk belastning och sexuell dysfunktion [546].  

14.13.6 Cytostatika

Cytostatika påverkar slemhinnan i vagina som kan bli torr och detta kan orsaka småblödningar vid samlag. Informera kvinnan om att ett glidmedel och lokal östrogenbehandling då ofta underlättar vid samlag [547]. Svampinfektioner och herpes kan också blossa upp och behöva behandlas.

14.13.7 Dyspareuni – smärta vid samlag

Ytlig dyspareuni innebär smärta i yttre genitalia, vulva och vagina, vid penetration. Yttre dyspareuni kan orsakas av bristande lubrikation. Den sexuella tändningen medför en skyddsmekanism för smärta vid penetration. Sekretbildningen smörjer epitelet i slidmynningen vilket underlättar penetration. Lubrikationen i slidans väggar smörjer under det fortsatta samlaget. Vestibulit och vaginism är andra orsaker till ytlig dyspareuni. Ytlig dyspareuni är vanligt hos kvinnor som genomgått behandling för ovarialcancer. Vid behandling krävs ett förtroendefullt och nära samarbete med behandlaren. Glidmedel, lokal östrogenbehandling, råd kring sexuell teknik liksom kognitiv beteendeterapi kan hjälpa vid dessa besvär [548]. Om operationen lett till en försnävning eller förkortning av vagina kan tänjningar med vaginalstav vara till hjälp.Om det inte går att genomföra penetrerande samlag p.g.a. smärta eller förändrad anatomi kan man uppmuntra till icke-penetrerande stimulering.

Djup dyspareuni innebär smärtor på djupet vid samlag. Då penis stöter mot organen utlöses smärtan. Orsaken kan vara sjukdom, exempelvis inflammation eller fickbildningar på grovtarmen. Det kan också vara spänningstillstånd i bäckenets muskulatur. Vid djupa smärtor i lilla bäckenet finner man inte alltid någon förklaring. Smärttillstånd förekommer vid depression och som psykosomatiskt symtom. Behandlingen bör innehålla råd om anpassad sexuell teknik. Samlagsställningar där penis inte stöter mot lilla bäckenet kan prövas och som ger kvinnan möjlighet att styra penetrationsdjupet. 

14.13.8 Samtalsmodell

En speciell modell för olika nivåer av intervention som kan hjälpa vid sexuella problem har utarbetats av läkaren och sexologen Annon [549]. Denna modell kallad PLISSIT-modellen ska kunna användas av olika professioner utifrån kompetens och ge utrymme för en rad olika behandlingsalternativ. Problem som behöver en mindre åtgärd och de som behöver överlåtas till experter kan urskiljas. Modellen bygger på en hierarkisk ordning i olika nivåer. Meningen med PLISSIT-modellen är att kvinnor med sexuell dysfunktion till följd av behandlingen ska identifieras och erbjudas behandling [550].

Alla kontaktsjuksköterskor och behandlande läkare ska kunna samtala och undervisa enligt modellens två första nivåer.

Modellen PLISSIT står för:

P – permission, tillåtelse (nivå 1)

LI – limited information, begränsad information (nivå 2)

SS – specific suggestions, specifika förslag (nivå 3)

IT – intensive therapy, intensiv terapi (nivå 4)

Exempel på modellens användbarhet efter behandling av ovarialcancer:

14.13.8.1 Tillåtelse

Vid denna nivå visar behandlaren att det är tillåtet att diskutera sexuella funderingar. Den kan användas för en initial bedömning vid till exempel ett ankomstsamtal eller postoperativt samtal. Patienten som ska eller har opererat bort sina ovarier bör tillfrågas om tankar om eller oro för den framtida sexualiteten respektive om något förändrats efter ingreppet eller behandlingen. Behandlaren visar därmed att sexuella problem är tillåtet att ta upp. Patienten kan beredas möjlighet att utrycka sina känslor och olika aspekter av sin sexualitet. Som behandlare ska vi ge oss tillåtelse att inte vara expert på allt och kunna säga att vi inte har svar på en fråga. Känner sig behandlaren kompetent för nästa nivå fortsätter hon eller han till denna.

14.13.8.2 Begränsad information

Här lämnas information relaterad till patientens sexuella problem. Ofta går dessa två nivåer in i varandra, men kan också ges var för sig beroende på den professionellas kunskaper och vad som måste överlåtas till någon med mer kunskap. Behandlaren kan lämna undervisningsmaterial, broschyrer om behandlingen och diskutera följderna av den. Bekymren kan variera från patient till patient. Behandlaren kan diskutera specifika problem och förväntade biverkningar, exempelvis sköra vaginala slemhinnor. Behandlaren kan ge enkla råd och exempelvis fråga om det skulle kännas bra att diskutera dessa eventuella frågor. Det är viktigt att ge begränsad information, bara så mycket som patienten klarar av att ta emot vid tillfället och som är relevant i förhållande till hennes problem.

14.13.8.3 Specifika förslag

Innan specifika förslag kan ges måste det finnas tillgång till relevant kunskap om patienten och hennes unika egenskaper. Det behövs en noggrann sexualanamnes. Här ges en detaljerad information till patienten, till exempel råd om att använda glidmedel vid torra slemhinnor, eller specifika samlagsställningar vid djup dyspareuni.

14.13.8.4 Intensiv terapi

Vid intensiv terapi hänvisar behandlaren till experter utifrån vilket sexuellt problem kvinnan har, exempelvis en sexolog eller psykoterapeut. Här kan hjälpen bestå av kognitiv beteendeterapi eller annan sexologisk psykoterapi med kvinnan enskilt, i grupp eller med fördel med paret, eller specifik medicinsk behandling.

14.14 Patientföreningar

Kontakt med en patientförening och kvinnor i samma situation kan vara till stort stöd. Det finns den nationella samarbetsorganisationen Gynsam och på vissa orter lokala patientföreningar. Notera att även närstående till patienten berörs och kan behöva rehabiliterande åtgärder. Närstående förväntas ju i dag vara närvarande vid patientens sida i vårdprocessen. 

Länkar:

Nationellt vårdprogram cancerrehabilitering

Cancerfondens broschyr om trötthet vid cancer

Patientorganisationen Gynsam

Nätverket mot gynekologisk cancer

Webbadresser till rehabiliteringsenheter, rehabiliteringshem och rehabiliterings­kurser hittar du på: SWEPOS, Svensk förening för Psykosocial Onkologi och Rehabilitering

Curo är en medlemsstyrd ideell förening för cancerdrabbade och närstående.

Nordisk cancerunion