MENY

Intervju med Maria Hellbom, processledare för cancerrehabilitering

Sidan publicerades 21 april 2015

Maria Hellbom, regional patientprocessledare för cancerrehabilitering på RCC Syd, blir intervjuad av Expressen i deras artikelserie "Vi överlevde barncancer".

Att drabbas av cancer innebär för många en livsomvälvande upplevelse. Inte bara för den som får diagnosen, utan också för hans eller hennes anhöriga, vänner och omgivning. Känslorna som kan komma efter en cancerbehandling är inte alltid lätta att hantera.

– Många kan känna sig vilsna, säger Maria Hellbom, psykolog och regional patientprocessledare för cancerrehabilitering vid Regionalt cancercentrum Syd.

Minst var tredje person i Sverige riskerar att någon gång under sin livstid drabbas av cancer, enligt Socialstyrelsens statistik. Varje år får cirka 300 barn en cancerdiagnos, och några av dem har Kvällsposten träffat i artikelserien "Vi överlevde barncancer". Men i förlängningen är det långt fler än så som berörs av sjukdomen.

Nästan som ett jobb

– Ofta vänder det upp och ner på hela livet för hela familjen. Vi brukar säga att bakom varje diagnos finns en människa och bakom varje människa finns en familj och bakom varje familj finns ett samhälle. Så det här får ringar på vattnet, säger Maria Hellbom.

Att ha cancer är nästan som ett jobb, säger hon. Att ha kontakt med vården, gå på läkarkontroller, genomgå behandling och arrangera allt praktiskt i vardagen tar upp mycket av den vakna tiden. Efteråt, när behandlingen är slut, kan det kännas konstigt.

– Då har man själv längtat väldigt mycket efter att allt ska vara som vanligt. Man har längtat och längtat efter den dagen ska komma, och sedan kanske det inte alls är som vanligt. Man har fyllt sina dagar med det där och sedan kommer man tillbaka till något som bara ska rulla vidare. Många kan känna sig vilsna i det.

Också omgivningen kan reagera med en förväntan på den drabbade att han eller hon ska vara glad och lycklig över att allt är över.

– Och så är man kanske inte det. Det kan nästan kännas lite skämmigt att man inte kan vara så tacksam och glad som man tycker att man borde vara.

"Måste få ta tid"

Maria Hellbom säger att resan tillbaka efter en lång cancerbehandling kan ta flera år.

– Man ska ju integrera det man har varit med om i livet och fundera på vad det här innebär för mig och hur man ska gå vidare. Jag tror att det är viktigt att poängtera att det måste få ta tid.

För vuxna som drabbas, men också för föräldrar till barn som insjuknar, är arbetssituationen något som kan förändras radikalt.

– Det kan bli en enorm omställning att en dag vara en professionell person där mycket kretsar kring jobbet, till att nästa dag inte kunna jobba och känna att det är en jättelång väg tillbaka. Det är mycket man tappar under en cancerbehandling.

Maria Hellbom påminner om att cancerdrabbade och deras anhöriga själva många gånger måste be om att få hjälp och stöd.

Finns hjälp att få

– När man har ett sjukt barn är det inte det första man tänker på, att man själv också har behov. Men jag tror att det är viktigt att man gör det. Jag brukar säga till de anhöriga att det är som på flyget, när de går igenom säkerhetsrutinerna. Man måste själv sätta på sig syregasmasken först och sedan hjälpa de omkring. För om man inte själv kan andas kommer ingen annan att klara det heller.

Förutom cancerrehabiliteringscentret, finns det också hjälp att få via olika frivilligorganisationer. Till exempel Cancerrehabfonden, Ung Cancer - och så Barncancerfonden som riktar sig specifikt till barn och deras familjer.

– Man kanske behöver åka i väg hela familjen och sitta och prata om det man varit med om. De här fonderna gör stora insatser där.

Källa: Expressen


Sidan uppdaterad: 10 juni 2015