MENY

Gällande vårdprogram cancerrehabilitering

Fastställt av Regionala cancercentrum i samverkan 2019-02-05.

12. Aktivitetsbalans och aktiviteter i det dagliga livet

Rekommendationer

Om patienten behöver stöd i att hantera aktivitetsproblem som hindrar det dagliga livet ska frågan belysas i cancerrehabiliteringsplanen, se kapitel 5 Strukturerad bedömning, diagnostik och Min vårdplan.

Kontakt med arbetsterapeut etableras vid behov i ett tidigt skede enligt enhetens rutiner. Arbetsterapeuten gör en fördjupad bedömning av patientens aktivitetsproblem och aktivitetsbalans. Tillsammans med patienten och de närstående tas strategier fram för att hantera det dagliga livet. Behov av behandling och hjälpmedel ska tillgodoses.

Aktivitetsbalans är ett centralt begrepp inom arbetsterapi och aktivitetsvetenskap. Tre olika perspektiv på balans lyfts fram i litteraturen: aktivitetskategorier, aktiviteter av olika upplevelsekaraktär samt tidsanvändning. Balans mellan arbete och fritid, mellan ”måsteaktiviteter” och lustfyllda aktiviteter, mellan ensamma och sociala aktiviteter liksom mellan aktivitet och vila/återhämtning lyfts fram i begreppet [3, 22, 154-163]. Aktivitetsbalans påverkas således av fysiska, psykiska, sociala och existentiella aspekter vid cancer och cancerbehandling men är inte diagnosspecifikt.

Aktiviteter i det dagliga livet (ADL) kan beskrivas som en behovstrappa innefattande personlig ADL (P-ADL), instrumentell ADL (I-ADL), i samhället och fritt valda aktiviteter. P-ADL innefattar det som har med personlig omvårdnad och överlevnad att göra medan I-ADL innefattar det som görs i hemmet inklusive att göra inköp och sköta barn. Att utöva sitt samhällsansvar, att hälsa på närstående och ta del av kultur och fritidsaktiviteter i samhället samt att utöva fritt valda aktiviteter kräver både P-ADL och I-ADL [155]. Finns det behov av hjälpmedel ska patienten få dessa utprovade och förskrivna [3].

Arbetsterapeuten utreder aktivitetsförmågan utifrån ett personcentrerat perspektiv och fokuserar på de aktiviteter personen själv anser är meningsfulla och de svårigheter personen upplever i sin vardag [156]. Canadian Occupational Performance Measure, COPM, kan användas för att identifiera viktiga aktiviteter och vilka hinder det finns för att utföra dem [157]. 

Aktivitetsbedömning görs med hjälp av lämpligt standardiserat bedömningsinstrument utifrån verksamhetens rutiner [159, 160]. För personer med mer uttalade problem är det nödvändigt att även observera aktiviteterna. Arbetsterapeutiska metoder för strukturerad observation kan då användas [161].  

Arbetsterapeutiska åtgärder syftar till att patienten ska kunna utföra önskade aktiviteter utifrån sina egna mål. Arbetsterapeutiska åtgärder syftar till att patienten ska kunna utföra önskvärda aktiviteter utifrån sina egna mål. Det sker genom att använda alternativa eller kompenserande metoder där patientens resurser är en viktig förutsättning. Resurserna kan vara stöd från nätverk, motivation, kreativitet m.m. Åtgärderna innehåller ofta inslag av information och undervisning [162]. Vid trötthet/fatigue kan det behövas stöd i att balansera aktiviteter mot varandra för att orka med vardagen [163]. Då används vanligen informations- eller undervisningsprogram. Teamarbete rekommenderas då det ofta är flera faktorer som samverkar vid aktivitetsproblem [22].

Efter cancerbehandling kan olika aktiviteter komma att kräva mer energi än tidigare, på grund av exempelvis förändrad kondition eller cancerrelaterad fatigue. Då kan strategier för energibesparing eller aktivitetsprioritering underlätta vardagen. Energibesparing eller aktivitetsprioritering handlar om att lära sig vad som gör att det krävs mycket energi, t ex att göra för många aktiviteter i rad utan paus emellan eller att prioritera att göra saker trots att aktiviteten hade kunnat göras vid en annan tidpunkt [164]. 

Vid långvariga eller bestående funktionsnedsättningar kan mer omfattande behandlingsåtgärder behöva sättas in. Detta kan gälla vid hjärntumör, kognitiv funktionsnedsättning, uttalad fatigue, amputation, omfattande tarmproblem eller ryggmärgspåverkan. Rehabilitering för dessa patientgrupper skiljer sig inte från den som används inom rehabilitering med annan genes än cancer. Åtgärder kan i dessa fall omfatta funktionsträning, aktivitetsträning, hjälpmedel, bostadsanpassning eller anpassning av arbetssituationen.