MENY

Gällande vårdprogram Hodgkins lymfom

Fastställt av Regionala cancercentrum i samverkan 2019-09-10.

8. Kategorisering av tumören

HL indelas i 

  • nodulär lymfocytdominerad HL (NLPHL)
  • klassisk HL (cHL)
    • nodulär skleros (NSHL)
    • blandad celltyp (MCHL)
    • lymfocytrik cHL (LRCHL)
    • lymfocytfattig typ (LDHL) (El-Galaly et al., 2012) (Lister et al., 1989)

NSHL och MCHL är vanligast. LDHL-diagnosen är dock svårdiagnostiserad och kan ibland förväxlas med aggressiva lymfom.

HL karaktäriseras av att tumörcellerna, av typen Hodgkin och Reed-Sternberg (HRS), som vanligtvis utgör en minoritet av cellerna i tumörvävnaden och tumörstromat, utgörs av ett inflammatoriskt infiltrat bestående av olika subgrupper av T-celler, NK-celler, makrofager, plasmaceller, B-celler, endotelceller, fibroblaster, eosinofila och neutrofila granulocyter och mastceller. Mikromiljön i HL är helt avgörande för tumörcellernas överlevnad och det finns ett intrikat nätverk av interaktioner mellan HRS-cellerna och de omgivande cellerna, bl.a. genom utsöndring av olika cytokiner och kemokiner i såväl parakrina som autokrina loopar (Hasenclever et al., 1998). Tcellerna utgör den dominerande cellpopulationen i mikromiljön och majoriteten av dessa är CD4+ Th2 och regulatoriska T-celler vilka utövar immunsuppressiv aktivitet mot cytotoxiska T-celler.

I HL är HRS-cellerna positiva för CD30, CD15 (negativ i 15–25 %), PAX5 (något svagare än Bceller) och MUM1 men saknar eller uttrycker mycket svagt BOB1, OCT2 och övriga B- och Tcellsmarkörer. CD20 kan vara svagt uttryck (ca 30 %) liksom CD79a (10 %) och aberrant uttryck av T-cellsmarkörer som CD2 och CD4, men även CD3 kan påvisas i upp till 5 % av fallen. Aberrant uttryck av T-cellsmarkörer ses oftare vid s.k. syncytial variant av HL och här måste man vara observant på differentialdiagnos mot anaplastiskt storcelligt lymfom (El-Galaly et al., 2012). HRS-cellerna är germinal-center-deriverade B-celler med klonalt rearrangerad och somatiskt hypermuterad IgVH-gen av såväl tung som lätt kedja (Martin et al., 2005).

I vissa studier rapporteras att ca 30 % av HL-fallen uttrycker CD20 (Jaffe, 2009) (Lister et al., 1989) och det är viktigt att utreda med immunhistokemiska färgningar för att utesluta diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL) och s.k. gråzonslymfom med drag av både HL och DLBCL som oftare uppvisar en mer aggressiv klinisk bild (Dunleavy et al., 2012). Man bör lägga till in situ-hybridisering för EBER för att påvisa Epstein-Barr-virus som kan påvisas i ca 1/3 av fallen.

Tumörcellerna i NLPHL utgörs av s.k. LP-celler som uttrycker B-cellsmarkörer såsom CD20, CD79a, PAX5, OCT-2 och BOB1, men som oftast saknar uttryck av CD30 och är negativa för CD15. Det finns vid NLPHL en nodularitet i lymfomvävnaden med utbredda dendritiska nätverk som är positiva för CD21 och CD23 med rikligt av kvarvarande CD20-positiva B-celler. Differentialdiagnostiskt måste T-cellsrikt B-cellslymfom (TCRBCL) övervägas om det inte går att påvisa säker nodularitet. De T-celler som rosetterar kring LP-cellerna utgörs av CD4- och PD1positiva Tceller medan CD8-positiva T-celler är vanligare i TCRBCL (Jaffe, 2009) (Lister et al., 1989).

Diagnosen bör ställas på kirurgisk biopsi enligt WHO-klassifikationen (Jaffe, 2009), se KVAST-gruppens rekommendationer för provtagning och provhantering (www.svfp.se). Diagnostik bör utföras av centrum med stor vana att diagnostisera HL, framför allt universitetssjukhus där hematopatologisk diagnostik bedrivs.