MENY

Gällande vårdprogram livmoderkroppscancer

Fastställt av Regionala cancercentrum i samverkan 2018-06-27.

16. Rehabilitering, understödjande vård och egenvård

16.1 Nationella mål för cancerrehabilitering

Enligt det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering (174) är effektmålen följande:

  • Alla patienter med cancer samt deras närstående ska få information om cancerrehabilitering.
  • Alla patienter med cancer ska återkommande bedömas av vårdgivare gällande behovet av cancerrehabilitering.
  • I patientens skriftliga individuella vårdplan ska cancerrehabilitering ingå.
  • Alla patienter med cancer som bedöms ha mer än grundläggande behov ska erbjudas kontakt med rehabiliteringsprofession för vidare utredning och åtgärder.
  • Alla minderåriga barn med en förälder som har cancer ska särskilt beaktas vad gäller behov av information, råd och stöd. Detta gäller även om en annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med har cancer.

För att dessa mål ska kunna uppfyllas för varje individuell patient och hennes närstående rekommenderas varmt att berörd sjukvårdspersonal studerar det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering (173). I detta ges bland annat kunskapsunderlag och praktiska råd om kommunikation, fatigue, smärta, lymfödem, sexuella problem, tarm- och urinvägsbesvär, krisreaktioner, existentiella frågor, bedömningsinstrument, barn som närstående m.m.

16.2 Psykosocialt omhändertagande

Att få diagnosen endometriecancer är en traumatisk upplevelse, oavsett prognos och typ av behandling. Sjukvården är skyldig att förutom att ge den rent medicinska behandlingen också mildra de psykosociala följderna. Det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering ger även ur denna aspekt god information och praktiska råd. 

16.3 Diagnosbeskedet

Att ge beskedet ”du har drabbats av cancer” på ett optimalt sätt ställer stora krav på läkaren. Detta kräver att man är påläst och välinformerad om patientens tumör och utredning, har kunskap om och erfarenhet av individuella reaktioner, lyhördhet inför patientens behov, önskemål och förmåga att ta till sig information, samt tid och lugn och ro. Beskedet ska ges vid ett personligt möte med patienten. Varje kvinnoklinik måste se till att det finns konkreta rutiner hur detta ska göras.

Kontaktsjuksköterskan bör vara med och har en viktig roll, enligt ovan, i det fortsatta omhändertagandet. Närstående bör också ges möjlighet att delta om patienten så önskar.

Vid informationsbesöket bör patienten också få information, både muntligen och skriftligen (individuell vårdplan), om eventuell ytterligare utredning, förväntad behandling och förväntade väntetider. All information kan behöva upprepas vid ett senare tillfälle och patienten ska ha möjlighet att enkelt kontakta den ansvariga läkaren och kontaktsjuksköterskan.

I de fall patienten har minderåriga barn måste de ha möjlighet att vara delaktiga under sjukdomstiden. Föräldrarna är oftast de som är bäst på att ge information som är anpassad till just sitt barns förmåga att förstå. De kan behöva stöd för att tala med sitt barn om sjukdomen samt hantera barnets oro. De bör erbjudas att vid behov ha familjesamtal eller att barnen får tillfälle till enskilda samtal.

16.4 Specifika behandlingsrelaterade symtom och egenvård

Det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering är en gedigen genomgång av orsaker till cancer- och behandlingsrelaterade symtom och ger råd om bedömning, behandling och egenvård. Detta vårdprogram måste därför anses vara en obligatorisk läsning för alla i vårdteamet. I nedanstående avsnitt omnämns några mer specifika symtom som ofta uppkommer vid behandling av endometriecancer.

16.4.1 Lymfödem i ben och underliv

Lymfödem till följd av behandling för endometriecancer uppkommer framför allt efter lymfkörtelutrymning. Cirka 30 % av de kvinnor som opereras för endometriecancer genomgår pelvin och oftast även paraaortal körtelutrymning. Eventuellt efterföljande strålbehandling ökar sannolikt risken ytterligare.

Förekomsten av lymfödem är dåligt studerad. Symtomgivande ödem är rapporterade med en prevalens på 23–38 % i retrospektiva studier där förekomsten av ödem baseras på patientuppgifter men utan objektiva mätningar (127, 175, 177). Två randomiserade studier rapporterar ökad förekomst av ödem efter körtelutrymning men även i dessa har subjektiva mått används (178, 179).

Tidiga symtom är i första hand tyngdkänsla och svullnad i benen och underlivet. Före behandling är det viktigt att utesluta andra orsaker till svullnaden. Exempelvis trombos, bäckenrecidiv, venös insufficiens, kardiell inkompensation och infektion. Samtliga patienter som ska opereras med lymfkörtelutrymning bör informeras om att det finns risk för lymfödem och att det är viktigt att tidigt kontakta vården vid symtom då behandlingen är effektivare ju tidigare denna påbörjas och innan fettinvolution och fibros inträffat.

16.4.1.1 Behandling

Patienten ska bedömas och behandlas av vårdgivare med kompetens i lymfödembehandling. Livslång uppföljning/kontakt med kompetent vårdgivare är nödvändig.

Behandlingen består i första hand av kompression med rätt utformade förband, strumpor eller byxor och hudvård i kombination med fysisk aktivitet. Aktiv träning rekommenderas då lymfsystemets funktion är beroende av muskelpumpen. Träning försämrar inte ödemet även om en tillfällig svullnad kan inträffa efter ett träningspass (180).

Övervikt ökar risken för ödem. Ödemet medför i sig en ökad risk för infektion i huden varför detta är viktigt att förebygga genom att hålla huden ren och mjuk samt undvika sår och noga sköta sådana om dessa uppstår. Vid tecken till hudinfektion, inklusive utslag, hudrodnad och värmeökning, bör patienten kontakta läkare. Manuellt lymfdränage har använts som en del i behandlingen men det finns ingen evidens för att denna metod ger någon tilläggseffekt (181).

I fall med kroniska svåra ödem kan fettsugning prövas (182). Efter en sådan åtgärd krävs fortfarande kompression dygnet runt livslångt.

16.4.1.2 Egenvård

Patienten bör

  • vara uppmärksam på hudinfektion (exempelvis utslag, hudrodnad, värmeökning)
  • vårda huden (hålla huden hel och ren, mjuk och smidig; lotion med hudvänligt pH ger ett visst skydd)
  • ägna sig åt fysisk aktivitet eller träning
  • undvika eller minska övervikt.


Om lymfödem föreligger är det av yttersta vikt att patienten använder kompression enligt vårdgivarens rekommendation.

16.4.2 Symtom från gatrointestinalkanalen

Symtomen kan orsakas av det kirurgiska ingreppet. All bukkirurgi medför risk för påverkan på mag-tarmfunktionen. Vanliga symtom är smärtor och defektionssvårigheter. Orsaken kan vara både mekanisk (exempelvis adherensbildning, stenosering och i mer sällsynta fall tarmanastomos-insufficiens och fistelbildning) och neurogen påverkan med nedsatt tarmmotorik och defektionsreflex, förstoppning eller avföringsinkontinens.

Gastrointestinalkanalen påverkas också av strålbehandling och symtom uppkommer då oftast under pågående strålbehandling och avklingar därefter under en period på 2–6 veckor. Besvären kan dock debutera efter avslutad strålbehandling, ibland flera månader efteråt. Det finns risk för att dessa besvär kan kvarstå under lång tid, för en del patienter hela livet. Vanliga symtom är diarré, smärtsamma tarmkramper, rikliga tarmgaser, soiling och avföringsinkontinens. Ofta beror besvären på kroniskt strålpåverkade slemhinnor utan mekaniska hinder. Ibland kan behandlingen resultera i adherensbildning som kan försvåra eller förhindra tarmpassagen. Det förekommer också fokal eller multifokal stenosering av tarmlumen. Det är viktigt att patienten informeras om dessa risker innan strålbehandling påbörjas och att detta även diskuteras under behandlingstiden samt vid kontrollbesök efter avlutad behandling.

16.4.2.1 Behandling

Behandlingen måste individualiseras och baseras på orsaken till besvären, och innefattar bulkmedel, antidiarrotika, laxantia, antikoliergika, gallsyreabsorberande behandling, kirurgi m.m.

16.4.2.2 Egenvård

Patienten bör följa kostråd från dietist.

16.4.3 Symtom från urinvägarna

Symtomen kan orsakas av det kirurgiska ingreppet och yttra sig i miktionsträngningar, sveda och svårighet att tömma blåsan eller inkontinens. Skada på uretärer förekommer också.

Strålbehandling medför också en ökad risk för besvär från urinvägarna. Ofta är de övergående och beror på en av strålbehandlingen orsakad irritation av urinvägarnas slemhinna. Vid bestående symtom bör även neurogen påverkan, östrogenbrist och strålbehandlingsorsakad fibros eller inflammation (med uretär eller uterastenosering) och stela blåsväggar övervägas.

16.4.3.1 Behandling

Tillståndet måste utredas och behandlingen individualiseras. Behandlingen kan bestå av exempelvis kirurgi, hormonsubstitution, spasmolytika eller bäckenbottenträning och hjälpmedel.

16.4.4. Sexuell dysfunktion

Som en effekt av både kirurgi och strålbehandling förekommer vaginal torrhetskänsla, vaginal stenosering, smärta och blödning vid samlag, nedsatt lust, hormonella bortfallssymtom och förändrad kroppsuppfattning. 

Sexuella problem är ett ämne som kan vara svårt för den enskilda patienten eller anhöriga prata om. Det är därför viktigt att medlemmarna i vårdteamet tar upp detta ämne och visar att detta är något som är naturligt att diskutera.

16.4.4.1 Behandling

Behandlingen är beroende av vilket symtom som ska behandlas. I första hand rekommenderas bedömning av gynekolog eller sexualterapeut, eller vid särskild enhet för cancerrehabilitering som finns vid flera universitetssjukhus.

Vaginal dilatation med hjälp av särskild dilatator rekommenderas av många strålbehandlande enheter för att förebygga vaginal stenosering efter strålbehandling. Det finns dock ingen vetenskaplig evidens för att behandlingen ger avsedd effekt (22).

16.4.5 Fatigue

Detta begrepp definieras som en påfrestande, ihållande, subjektiv känsla av fysisk, känslomässig och kognitiv trötthet eller utmattning. Den står inte i proportion till nyligen utförd aktivitet och den påverkar det dagliga livet. Fatigue är mycket vanlig vid cancer och bör uppmärksammas av vårdteamet kontinuerligt. Även detta begrepp avhandlas i vårdprogrammet för cancerrehabilitering.