MENY

Gällande vårdprogram akut myeloisk leukemi (AML)

Fastställt av Regionala cancercentrum i samverkan 2019-04-29

10. Akut Promyelocytleukemi (APL)

Rekommendation

Rekommendation
Samtliga patienter med konstaterad t(15;17) bör erbjudas remissionssyftande behandling. Hög ålder är ingen kontraindikation då behandlingsalternativ med rimlig toxicitet finns tillgängliga. (+++)

10.1 Riskgruppsindelning

APL skiljer sig från övriga AML-subtyper, dels patogenetiskt genom förekomsten av fusionsgenen PML-RARA som kodar fusionsproteinet PML-RARA, dels genom att behandlingsresultaten har genomgått en dramatisk förbättring under de senaste decennierna. Förbättringen sammanhänger med introduktionen av all-trans-retinoic acid (ATRA) och arseniktrioxid (ATO) vid behandling av APL.

Valet av initial behandling styrs av riskgrupp. Enligt den gällande riskindelningen vid APL indelas patienterna enligt följande (”Sanz risk”):

  • Låg risk: LPK ≤ 10; TPK > 40
  • Intermediär risk: LPK ≤ 10; TPK < 40
  • Hög risk: LPK > 10 oavsett TPK

Denna riskindelning har i huvudsak förlorat sin relevans i ATO-eran eftersom låg- och intermediärrisktyperna nu nästan alltid hanteras som en grupp. Den gamla indelningen i tre riskgrupper är dock fortfarande i bruk och har därför använts i detta vårdprogram. En framtida riskindelning kommer sannolikt att separera APL i två grupper: låg risk (även benämnd standardrisk) och hög risk baserat på om LPK är under eller över 10 x 109/L vid diagnos.

Beträffande handläggning av APL som diagnostiseras under graviditet, se avsnitt 11.5 AML som debuterar under graviditet.

10.2 Hög tidig dödlighet vid APL

På grund av den initialt höga mortaliteten i framför allt blödningar ska patienten handläggas som en ”medical emergency” så snart diagnosen APL misstänks. Behandlingsresultaten har dock förbättrats dramatiskt vid APL och nu är ”tidig död” den dominerande dödsorsaken. I det svenska populationsbaserade registermaterialet är akutmortaliteten (död inom 30 dagar från diagnos) 20 % för patienter under 60 år (14 % under 40 år) respektive drygt 50 % för patienter över 60 år. PETHEMA-gruppen visar, i ett mer selekterat material, att minst 3 % av alla APL-patienter dör av blödning innan behandlingen har hunnit startas och ytterligare 2 % under första behandlingsveckan [78]. Detta illustrerar vikten av tidigt insatta åtgärder för att normalisera koagulopatin, framför allt genom trombocyttransfusioner och fibrinogenkoncentrat alternativt plasma, samtidigt som en APL-specifik behandling startas (++). Patienter med leukocytos löper högst risk för komplikationer, främst p.g.a. koagulopati.

10.3 Akut omhändertagande vid misstanke om APL

Rekommendation

  • Patienten bör snarast möjligt remitteras till en hematologisk enhet med tillgång till hematologijour dygnet runt, se även avsnitt 21.1 Remissionssyftande behandling av AML. Vid behov bör intensivvårdsavdelning kontaktas.
  • Vid minsta kliniska misstanke om APL ska behandling med ATRA (Vesanoid) startas (++++). Vesanoid finns som akutförpackning på alla större apotek och hematologienheter. När APL uteslutits kan ATRA-behandlingen avslutas och standardbehandling av AML med cytostatika inledas eller fortsätta.
  • Tidiga insatser för att normalisera koagulopati kan vara livräddande. Behandling med fibrinogenkoncentrat (t.ex. Riastap 2 gram i.v.) eller färskfrusen plasma ska pågå tills alla tecken på koagulopati försvunnit. Målvärdet för fibrinogen ska då vara > 1,5 g/L (+++).
  • Vid koagulopati kontrolleras blodstatus och koagulationsstatus (PK, APTT, fibrinogen och TPK) 2–4 gånger varje dygn.
  • Trombocytvärdet får under induktionsbehandlingsfasen aldrig ligga < 30 vilket säkrast uppnås via ett målvärde på > 50 så länge det finns tecken på koagulopati (+++).
  • Vid manifest koagulopati bör kontakt med intensivvårdsavdelning övervägas.
  • Vi avråder från leukaferes (++).
  • Varken lågmolekylärt heparin eller fibrinolyshämmare har någon dokumenterad effekt vad gäller att förebygga APL-relaterad koagulopati (+).
  • Profylaktisk steroidbehandling ska omedelbart påbörjas vid misstanke om APL-differentieringssyndrom (DS) (++).
  • Differentieringssyndrom ska misstänkas vid dyspné, lunginfiltrat, feber, snabb viktuppgång, pleura- eller perikardvätska och njurinsufficiens i samband med ATRA- eller ATO-behandling. För detaljer, se avsnitt 10.6 Understödjande vård vid APL.

10.4 Behandlingsval – bakgrund

Vi rekommenderar arseniktrioxid (ATO) i kombination med ATRA som första linjens behandling vid APL av låg- och intermediärrisktyp (LPK ≤ 10) och ATO + ATRO med tillägg av idarubicin vid högrisk-APL (LPK >10 x 109/L) (+++).

Vårdprogrammets rekommendation om val av primärbehandling är främst baserad på två randomiserade studier som jämför ATRA + ATO med traditionell antracyklinbaserad APL-behandling [79]. I bakgrunden finns även ett flertal fas II-studier och erfarenheterna av ATO vid relapsbehandling där ATO sedan en tid utgjort förstahandsvalet.

Den första randomiserade cytostatikafria studien var en paneuropeisk studie av Le Coco et al. med ATRA + ATO vid låg- och intermediärrisk-APL. Den var utformad som en non-inferiority-studie där experimentarmen (ATRA + ATO) visade sig vara minst lika effektiv som den traditionella baserad på ATRA och idarubicin (AIDA) samtidigt som benmärgstoxicitet, infektionsinsjuknande och behov av sjukhusvård var mindre [79]. Även event-free survival och totalöverlevnad har visat sig vara bättre med ATRA + ATO [80].

År 2015 kom resultaten från den andra randomiserade studien, en engelsk MRC-studie, som visar liknande resultat med signifikant lägre återfallsfrekvens och bättre molekylärt svar med ATRA + ATO [81]. I denna studie gavs ATO i huvudsak 2 gånger per vecka i stället för 5 dagar i veckan som i Lo Coco-protokollet. MRC:s ATO-schema innebär fördelar genom att det är enklare för patienten och ger mindre levertoxicitet, färre öppenvårdsbesök och lägre läkemedelskostnader. Vi baserar därför de nya svenska riktlinjerna för låg- och intermediärrisk-APL på MRC-protokollet.

Observera att vi inte längre rekommenderar underhållsbehandling, till skillnad från i tidigare svenska vårdprogram.

Till skillnad från den paneuropeiska studien, som endast inkluderade låg- och intermediärrisk-APL, omfattade MRC-studien även högriskpatienter (LPK > 10). Högrisk-patienter i MRC-studien gavs gemtuzumab ozogamicin för att motverka leukocytos. Likvärdig effekt vid högrisk-APL kan sannolikt uppnås även med ett annat potent cytostatikum, företrädesvis ett antracyklinpreparat, vilket stöds av resultaten från en större australiensisk fas 2-studie [82].

Den toxicitet man sett med ATO vid primärbehandling har dominerats av QT-tidsförlängning och leverpåverkan. Hanteringen av dessa biverkningar beskrivs i avsnitt 10.6.7 QT-tidsförlängning vid behandling med ATO. Vissa frågetecken kvarstår runt ATO-behandling av äldre och sköra patienter där det ännu finns relativt lite data. ATO-protokollen framträder dock som betydligt mindre toxiska än motsvarande cytostatikabaserade protokoll.

10.5 Rekommenderade behandlingsregimer vid APL

Nedan har vi sammanfattat de behandlingsregimer som vi rekommenderar vid APL.

Figur 9. Sammanfattande rekommendation för behandling vid APL.

10.5.1 Induktions- och konsolideringsbehandling vid APL, ATRA+ATO

Figur 10. Induktionsbehandling vid APL (tillägg av idarubicin vid högrisk-APL).

Induktion (8 veckor)

Dag 1 – uppnådd CR (max dag 60):

ATRA 45 mg/m2 peroralt delat på 2 doser dagligen (avrunda dos uppåt till jämnt 10 mg)

Dag 1–5:

ATO 0,30 mg/kg i.v. x 1 (på 2 tim.)

Dag 8, 11, 15, 18, 22, 25, 29, 32, 36,

39, 43, 46, 50 och 53:

ATO 0,25 mg/kg i.v. x 1 (på 2 tim.); d.v.s. 2 ggr vecka under 7 veckor)

Högrisk-APL:

 

Högrisk-APL – tillägg idarubicin (ida)

Dag 2, 4, 6 och 8 (ges som i.v. inf. 15 min.)

 

Ida 12 mg/m2 i.v. x 1 (< 60 år)

Ida 9 mg/m2 i.v. x 1 (61–70 år)

Ida 6 mg/m2 i.v. x 1 (> 70 år)

Hos patienter vars LPK stiger efter behandlingsstart rekommenderas i första hand tillägg av hydroxyurea p.o. (se avsnitt 10.6.4 Leukocytos vid ATO + ATRA).

Vid APL med LPK > 5 x 109/L vid diagnos rekommenderar vi DS-profylax i form av prednison 0,5 mg/kg p.o. dag 1–21. Även med profylax rekommenderar vi skärpt observans avseende symtom på differentieringssyndrom under denna fas av behandlingen, se även avsnitt 10.6.2 Differentieringssyndrom.

Benmärgsundersökning (endast morfologisk bedömning) rekommenderas dag 28 och sedan veckovis tills uppnådd CR. Om CR inte uppnåtts vid dag 60, kontakta regionalt eller nationellt AML-ansvarig. En molekylär bedömning görs inte förrän konsolideringsbehandlingen är avslutad (se avsnitt 10.7.2 MRD-monitorering).

Figur 11. Konsolidering 1–3 vid APL. 

Konsolidering 1, 2 och 3 (ny konsolideringskur ges var 8:e vecka, d.v.s. dag 57 = dag 1 i nästa kur)

 

  

Dag 1–14

ATRA 45 mg/m2 p.o. delat på 2 doser dagligen

Dag 1–5

ATO 0,30 mg/kg i.v. x 1 (på 2 tim.)

Dag 8, 11

ATO 0,25 mg/kg i.v. x 1 (på 2 tim.)

Dag 15, 18

ATO 0,25 mg/kg i.v. x 1 (på 2 tim.)

Dag 22, 25

ATO 0,25 mg/kg i.v. x 1 (på 2 tim.) 

Detta innebär att under konsolidering 1–3 ges:

  • Vecka 1 ATO i 5 dagar och vecka 2–4 ATO 2 dagar/vecka.
  • Vecka 1–2 och vecka 5–6 ATRA dagligen.
  • Vecka 7–8 behandlingsuppehåll.

Figur 12. Avlutande konsolidering vid APL.

Konsolidering 4. Påbörjas dag 57 räknat från start av konsolidering nr 3. Innehåller endast en ATRA-cykel)

   

Dag 1–14

ATRA 45 mg/m2 p.o. delat på 2 doser dagligen

Dag 1–5

ATO 0,30 mg/kg i.v. x 1 (på 2 tim.)

Dag 8, 11

ATO 0,25 mg/kg i.v. x 1 (på 2 tim.)

Dag 15, 18

ATO 0,25 mg/kg i.v. x 1 (på 2 tim.)

Dag 22, 25

ATO 0,25 mg/kg i.v. x 1 (på 2 tim.)

Behandlingen avslutas efter dag 25 i 4:e konsolideringen.

Sammanfattningsvis omfattar behandlingen totalt 36 veckor (induktion = 8 veckor, konsolidering 1–3 = 24 veckor, konsolidering 4 = 4 veckor). Ingen underhållsbehandling ges.

Efter avslutad APL-behandling rekommenderar vi BM-undersökning med morfologi, immunfenotypning och RT-PCR för PML/RARA

10.6 Understödjande vård vid APL

10.6.1 Koagulopati

Koagulopati med risk för främst allvarliga blödningar men ibland även tromboser är vanligt vid APL. Risken är störst vid sjukdomsdebuten och i behandlingens inledningsskede, men finns under hela induktionsbehandlingsfasen fram till uppnådd CR. Vid koagulopati ska blodstatus och koagulationsstatus (PK, APTT, fibrinogen och TPK) kontrolleras 2–4 gånger varje dygn. Information om åtgärder för att förebygga och behandla koagulopati, speciellt blödningar, finns i avsnitt 10.3 Akut omhändertagande vid misstanke om APL.

10.6.2 Differentieringssyndrom

APL-differentieringssyndrom (DS) kan uppträda vid behandling med såväl ATRA som ATO. Incidensen av DS är 2–27 % i olika studier. Den stora variationen kan delvis förklaras av olikheter i definitionen av DS [83]. Det är viktigt att tidigt uppmärksamma DS. Typiska symtom är dyspné, lunginfiltrat, feber, snabb viktuppgång, pleura- eller perikardvätska, hypotension eller njursvikt. Patienter med 4 eller fler symtom enligt ovan bedöms ha svår DS, medan 2–3 symtom bedöms som måttlig DS. Ett enda symtom anses inte tillräckligt för att ställa diagnosen DS.

Vid APL med LPK > 5 x 109/L som behandlas med ATRA + ATO rekommenderas DS-profylax i form av prednison 0,5 mg/kg p.o. dagligen dag 1–21 [83]. Vid tecken på DS bör man starta behandling med hög dos glukokortikoider i.v. (Betapred 10 mg x 2 i.v. eller dexametason 10 mg x 2 i.v.) samt ge diuretika i.v. vid behov. Glukokortikoider ges till dess att symtomen gått i regress och alltid i minst 3 dagar. Nedtrappning sker försiktigt. Om patienten har svår DS bör ATO och ATRA tillfälligt utsättas. ATRA + ATO återinsätts när de akuta symtomen klingat av. De ges då i halv dos i 4 dygn och därefter i full dos.

Uttrappning av steroider som givits p.g.a. manifest DS bör göras med försiktighet eftersom en sekundär episod av DS kan inträffa 2–3 veckor efter induktionsstarten.

Differentieringssyndrom förekommer inte vid konsoliderings-behandling av AFL.

10.6.3 Pseudotumor cerebri

En känd biverkan vid behandling med ATRA är pseudotumor cerebri. Tillståndet karaktäriseras av huvudvärk, illamående, kräkningar, dimsyn och staspapill. Avbryt ATRA temporärt och ge behandling med opiater och osmotiska diuretika (Diamox). Patienter som drabbats av pseudotumor cerebri ska ges reducerad dos ATRA 25 mg/m2 p.o. delat på 2 doser dagligen. Den reducerade dosen används under hela den fortsatta behandlingen [84, 85].

Ett observandum är att ATRA kan interagera med CYP3A-hämmare.

10.6.4 Leukocytos vid ATO + ATRA

Stigande LPK under induktion kan förväntas hos cirka 50 % av de patienter som behandlas med ATRA + ATO utan tillägg av cytostatika. Om LPK stiger till > 10 x 109/L rekommenderas start av hydroxyurea 500 mg 1 x 4 tills LPK sjunker igen < 10 x 109/L. Om LPK stiger > 50 kan enstaka doser av cytarabin eller idarubicin övervägas.

10.6.5 Hepatotoxicitet

Om bilirubin, ASAT, ALAT eller ALP stiger till över 5 ggr det övre referensvärdet ska ATO seponeras. Om levertoxiciteten kvarstår ska även ATRA seponeras.

När bilirubin, transaminaser och/eller ALP har normaliserats och ligger under 4 ggr det övre referensvärdet kan ATRA och ATO återinsättas i 50 % av den senast givna dosen. Om levervärdena är fortsatt stabila kan man efter 7 dagar titrera upp till 100 % dos. Leverstatus bör följas tätt under hela ATO-behandlingen. Svår hepatotoxicitet (grad 3–4) vid ATRA + ATO-behandling är betydligt vanligare i samband med induktionsbehandling än vid konsolideringar.

10.6.6. Aspekter på ATO

ATO (Trisenox) ges som i.v. infusion på 2 timmar och blandas med 5 % glukos eller 0,9 % NaCl. Infusionstiden kan förlängas till 4 timmar vid vasomotorisk reaktion. Observera att ATO ska ges som ensam i.v. infusion. Central venös infart är inte nödvändig för själva infusionen. ATO seponeras tillfälligt i händelse av svår DS, QT-förlängning eller levertoxicitet enligt ovan. ATO seponeras definitivt i händelse av allvarliga arytmier eller allvarlig neurologisk toxicitet.

10.6.7 QT-tidsförlängning vid behandling med ATO

Rekommendation

  • Kontroll av elektrolyter (Mg, K och Ca) inför varje ATO-infusion. Kalium- och magnesiumkoncentrationen ska alltid hållas inom övre delen av sina referensområden (kalium > 4,0 mmol/L, magnesium > 0,7 mmol/L, gärna högre). Substituera vid behov inför ATO-infusion.
  • Kontroll av EKG dagligen under induktionskurens första vecka. Därefter kontroll av EKG två gånger/vecka (lämpligen inför ATO-infusion). Vid QTc > 500 msek ska ATO ej ges.
  • Patienter med känd rytmrubbning och förlängt QT bör diskuteras med kardiolog inför start av ATO. Kongenitalt långt QT-syndrom och tidigare ventrikeltakykardi utgör troligen kontraindikation mot ATO. Vid anamnestagning bör man även efterfråga hereditär rytmrubbning.
  • Hos patienter med känd kardiell sjukdom kan telemetri under ATO-infusion övervägas.
  • Vid QTc > 500 msek (gäller båda kön och beräknat enligt rekommenderade metoder) ska ATO utsättas. När QTc-tiden normaliserats återstartas ATO i 50 % dos under 1 vecka. Därefter höjs dosen till 75 % i 1 vecka för att därefter ges i normal dos.

Förlängning av QT-tiden är vanligt vid behandling med ATO. I MRC-studien där ATO + ATRA gavs till patienter med LR/IR-APL drabbades 16 % av förlängd QT-tid, men det förekom ingen ökad arytmifrekvens (68). I en annan studie med ATO där fler äldre patienter inkluderades, varav 30 % hade kardiell samsjuklighet, drabbades 62 % av förlängd QT-tid, och 28 % fick så lång QT-tid (> 0,500 msek) att ATO tillfälligt fick seponeras [86]. En patient fick ventrikeltakykardi som hävdes och ATO-behandlingen kunde senare fortsätta.

Vid ATO-behandling ska QTc beräknas enligt Sagie-Fridericia- eller Hodges-metoderna. Korrigering enligt Bazett-metoden har visats ge onödiga avbrott i ATO-behandlingen då metoden ofta överskattar QTc-tiden i denna patientgrupp. Bazett-metoden rekommenderas därför inte. Om EKG-programmets beräkning för QTc ska kunna användas måste hjärtfrekvensen vara 60–90 slag/minut. Vid snabbare och långsammare frekvenser, vid U-våg eller vid dubbelpucklig T-våg bör man inte lita på EKG-programmets beräkning. QTc-tid > 450 msek hos män respektive > 460 msek hos kvinnor bedöms som förlängd. Bra länkar för hjälp med beräkning av QTc är www.psykofarmakolgi.dk och www.icd.internetmedicin.se.

Elektrolyter ska alltid hållas inom övre delen av sina referensområden. Observera att många läkemedel förlänger QT-tiden, bl.a. antiemetika, antibiotika, antimykotika, antidepressiva och antiarytmika. Kontrollera i FASS eller på www.torsades.org (uppdateras regelbundet).

Särskild försiktighet ska iakttas i de fall patienten måste använda läkemedel som sänker elektrolytnivåerna (diuretika, antimykotika etc.). Patienter bör uppmärksammas på att alltid meddela medicinförändringar under hela behandlingstiden med ATO.

10.7 Remissionsbedöming och monitorering av MRD vid APL

10.7.1 Komplett remission

Remission vid APL bedöms som vid övrig AML utifrån morfologiska kriterier. Vid traditionell ATRA + cytostatikabehandling uppnås vanligen CR mellan dag 30 och 60 efter insatt ATRA-behandling. En första benmärgsundersökning görs efter 4 veckors behandling. Om CR då inte uppnåtts, rekommenderar vi veckovisa benmärgsundersökningar tills CR är uppnådd.Om CR inte har uppnåtts efter dag 60 rekommenderas kontakt med regional eller nationell AML-ansvarig.

Observera att vid induktionsbehandling enligt ATRA + ATO-protokollet fortsätter man med ATO under det att ATRA avslutas när CR uppnåtts (figur 10).

RT-PCR-evaluering av behandlingsresultatet ska inte utföras förrän konsolideringsbehandlingen är slutförd (+++).

10.7.2 MRD-monitorering

Efter avslutad konsolideringsbehandling ska RT-PCR-negativitet dokumenteras (gäller behandlade med såväl ATRA + ATO som ATRA + cytostatika). Provmaterialet bör tas från benmärg (++). Vid låg- och intermediärrisk-APL behöver patienter som är RT-PCR-negativa efter avslutad konsolidering inte följas upp mer med avseende på MRD. Högriskpatienter ska följas enligt nedan.

Högriskpatienter (initialt LPK > 10) som efter konsolidering är RT-PCR-negativa ska efter avslutad behandling monitoreras med RT-PCR på benmärg var 3:e månad i 1 år och därefter var 6:e månad i ytterligare 2 år (++).

Om patienten är RT-PCR-positiv efter avslutad konsolidering ska detta bekräftas med ytterligare ett prov och patienten bedömas för ytterligare behandling, inkluderande ställningstagande till auto- eller allo-SCT. RT-PCR-positivitet i detta skede likställs med molekylär eller hematologisk relaps. Observera att RT-PCR-metodernas känslighet kan skilja sig åt något mellan olika laboratorier.

RT-PCR-analyser på perifert blod är osäkrare. I de fall de används, som alternativ till benmärg, bör 2 på varandra följande prover analyseras.

Kvantitativ RT-PCR för monitorering, såsom vid kronisk myeloisk leukemi, är knappast kostnadseffektiv med tanke på den relativt låga risken för recidiv.

10.8 Behandling av APL-recidiv

Behovet av recidivbehandling kommer att minska i och med introduktionen av ATO-baserad behandling eftersom återfall är ovanligt efter ATO. Både Lo Coco-studien och MRC-studien rapporterar en recidivfrekvens på 1 % i ATO-armarna jämfört med 6 % respektive 18 % i ATRA + cytostatikaarmarna i de båda studierna. Översatt till våra förhållanden skulle det innebära ett recidiv på mer än 10 år i hela Sverige efter ATO-behandling vid låg- eller intermediärrisk-APL. I och med att primärbehandlingen ändras måste också relapsbehandlingen bytas enligt principen att ett ATO-baserat protokoll som första linjens behandling ska följas av ett ATRA + cytostatikaprotokoll vid recidiv och vice versa. De 2 recidiven i den paneuropeiska studiens ATO-arm har båda framgångsrikt fått behandling enligt AIDA-protokollet. Hos patienter med APL-relaps ska man i en andra remission eftersträva antingen en autolog eller en allogen stamcellstransplantation, beroende på patientens MRD-status vid uppnådd andra remission (se nedan).

10.8.1 Recidiv efter ATRA + ATO som primärbehandling

Erfarenheten av relapsbehandling efter ATRA + ATO är mycket begränsad, varför vi i dessa fall rekommenderar kontakt med regional eller nationellt AML-ansvarig. I första hand bör dock behandling med ATRA + cytostatika av typ AIDA ges.

Angående patienter som är aktuella för auto- eller allo-SCT, se avsnitt 10.8.3 Uppföljning med MRD och transplantation vid andra remission.

10.8.2 Recidiv efter ATRA eller cytostatika som primärbehandling (ej ATO-exponerad)

Reinduktion

   

Dag 1 till CR (max 60 dagar):

ATO 0,15 mg/kg/dag i.v. (4 tim.) (median 33 dagar, maximalt 60 dagar).

Dag 1 till CR (max 60 dagar):

ATRA 45 mg/m2 p.o., delat på 2 doser dagligen. Avrunda dosen till närmast högre 10 mg.

Benmärgskontroll rekommenderas dag 21 och därefter 1 gång per vecka.

Konsolidering

Dag 1–5, 8–12, 15–19, 22–26 och 29–33: ATO 0,15 mg/kg/dag i.v. (4 tim.) totalt 25 doser (5 veckor) med start 3 veckor efter första ATO-cykeln (reinduktionen). Därefter kontroll av benmärg och RT-PCR-status.

Parallellt ges it-profylax med metotrexat 12 mg vid totalt 6 tillfällen.

   

Dag 1–14

ATRA 45 mg/m2 p.o. delat på 2 doser dagligen

Dag 29–42

ATRA 45 mg/m2 p.o. delat på 2 doser dagligen

10.8.3 Uppföljning med MRD och transplantation vid andra remission

Patienter som uppnått morfologisk CR men är RT-PCR-positiva efter 2 cykler ATO alternativt 2 kurer enligt AIDA är kandidater för allo-SCT (+). En ytterligare konsolidering ges enligt nedan följt av allo-SCT:

   

Dag 1 till hematologisk återhämtning

ATRA 45 mg/m2 p.o. uppdelat på 2 doser dagligen

Dag 1–2

Idarubicin 9 mg/m2 i.v. inf. 5–20 min.

Dag 1–5

ARA-C 2 g/m2 i.v. (3 timmar) var 12:e timme


Patienter som uppnått morfologisk CR och är RT-PCR-negativa efter 2 cykler ATO alternativt 2 kurer enligt AIDA är kandidater för auto-SCT (++). Konsolidering ges då enligt följande som mobilisering inför stamcellsskörd:

   

Dag 1 till hematologisk återhämtning:

ATRA 45 mg/m2 p.o. uppdelat på 2 doser

Dag 1–2

Idarubicin 9 mg/m2 i.v. inf. 5–20 min.

Dag 1–5

ARA-C 2 g/m2 i.v. (3 timmar) var 12:e timme

Därefter gör man en autolog stamcellsskörd och ger högdosbehandling med stamcellsstöd.

En RT-PCR-positiv patient som blir RT-PCR-negativ efter konsolidering med ATRA + cytostatikabehandling förblir ändå kandidat för allo-SCT.

PCR-status efter 2 reinduktionsbehandlingar avgör alltså valet av konsolideringsbehandling! Om ingen lämplig donator finns utförs auto-SCT på patienten i morfologisk CR även om hen är PCR-positiv.

För patienter med hög ålder eller annan kontraindikation för SCT eller intensiv cytostatikabehandling bör man överväga antingen AIDA-protokollet för låg- och intermediärrisk-APL (kontrollarmen i Lo Cocos-studien) eller 2 cykler ATO som ovan oavsett om primärbehandlingen varit med eller utan ATO. Om patienten är i morfologisk remission efter detta ges konsolidering enligt AIDA eller upprepade kurer ATO. Patienter som behandlats med endast ATO vid relaps utan efterföljande transplantation uppvisar en långtidsöverlevnad på strax över 50 % [87].